NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

graf 26 heter det: ”Det är kungen som har rätten att mobilisera trupper, börja
försvarskrig, sluta fred, ingå och delta i allianser, utsända och mottaga sändebud.”
Visserligen måste det kungliga dekretet vara kontrasignerat av en minister
som stortinget när det blir tid och tillfälle kan ställa inför krigsrätt, men natten
till den 9 april var kungen oberoende av arbetarregeringen. Försvarsministern
hade avlägsnats ur kungens närmaste umgängeskrets. Att den norska grundlagen
är uppbyggd så att parlamentarismen kan kopplas av i händelse av krig framgick
tydligt vid stortingets sista sammanträde. En av stortingsrepresentanterna frågade,
enligt vilken paragraf i grundlagen stortinget nu upplöste sig självt. Han fick
till svar av en av stortingets jurister att detta låg i konstitutionens anda. När det
ligger i konstitutionens anda att stortinget skall kopplas av i krigstid, så är det
onödigt att stortinget fattar något beslut för att framkalla denna anda.
Så snart det tyska angreppet satte in natten till den 9 april skulle kungen,
eventuellt kungen och en minister, ha fattat beslut om kapitulation eller krig. Så
hade konstitutionens fäder tänkt sig att en plötslig krigssituation skulle mötas. De
fick på ett vis rätt. På detta sätt fattades i Nybergsund det slutgiltiga beslutet om
krig. Felet var inte att kungen fattade detta beslut utan att konferera med regeringen,
utan felet var att han inte fattade detta beslut 2 1/2 dygn tidigare.
*
Det är ingenting som skadat de norska politikerna och det demokratiska samhällssystemet
så mycket som den parodi på demokrati som utspelades den 9 och
10 april. Ingenting är ju lättare än att hänvisa till demokratins gagnlöshet i den
dåvarande situationen, och därav dra den slutsatsen att varje demokrati har spelat
ut sin roll. Det är heller inte möjligt att försvara det skedda – eller rättare sagt
det som inte skedde när det gällde att fatta beslut. När världskriget skall föras
mellan demokrati och diktatur, när problemen ställes antingen – eller, då måste
demokraterna i Norge dra det kortaste strået i debatten, efter de erfarenheter
som vanns med demokratin på fallrepet.
Hela problemställningen är oriktig. Demokratin är inte något religiöst begrepp
som måste upprätthållas oavsett om allt annat går förlorat därvid. Demokratin
är inte något mål i sig själv, utom för de politiker som är så inkörda i dess
arbetssätt att de inte är användbara till något annat. För befolkningen är demokratin
ett medel som gör nytta som en viss utvecklingsperiod, men som är totalt
oanvändbart i krigs- och revolutionstider. Händelserna i Norge visade att diktaturanhängarna
hade rätt när de påstod att demokratin inte höll måttet den 9 och
10 april. Den effektivitet och snabbhet, som tyskarna visade, hade nedkämpat
den norska demokratin innan den hade nått fram till något beslut. Den enda
möjliga ståndpunkten i dag är därför att medge diktaturens överlägsenhet under
nuvarande tillstånd. För att besegra nazisterna är det därför nödvändigt att byg-
62