NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

på nya förhandlingar med tyskarna på kvällen den 9 april. Likaledes måste det
föra till ödesdigra följder att hålla på det parlamentariska systemet i krig. Men
utöver detta, som väsentligen berodde på systemet och på att enstaka personer
gav vika, finns intet att anmärka på deras hållning. Jämfört med den hållning
som intogs av de tongivande i det norska samhället förefaller politikernas nästan
rakryggad. Man måste dessutom komma ihåg att de fick fatta sina beslut under
utomordentligt svåra förhållanden. Tyskarna hade flera möjligheter att döda
eller tillfångata dem under loppet av dessa dygn. Den ständiga flykten och den
fara som de svävade i var kanske ändå inte det värsta. Men då politikerna fattade
de beslut som tillsammans förde till krig, skedde detta tvärt emot den norska
militärens inställning, och trots en enhällig önskan från den övriga delen av det
tongivande norska borgerskapet, som vid den tiden redan hade kapitulerat. Politikerna
måste först bryta militärväsendets motstånd och lyckades därefter vända
folkmeningen inte bara emot Quisling, utan också emot hela huvudstadens industridrivande
borgerskap och överhet.
Det var dessutom ingen passiv och knotande kapitulation som dessa kretsar
vid denna tidpunkt hade inlåtit sig på, utan en aktiv kapitulation. Den hade aktivt
gått i tysk tjänst för att förhindra kriget, d. v. s. hindra politikerna att fatta
beslut om krig, eller i varje fall förhindra att detta beslut sattes i praktisk verkställighet.
Besättandet av Oslo kom så oväntat och hade till en början en så våldsam
verkan att det ledde till förlamning, panik och underkastelse under erövraren för
att i varje fall rädda ”något”. Ju mera byråkratiserad en institution är, desto
långvarigare blir förlamningen, desto större är förskräckelsen och desto ödmjukare
blir underkastelsen. Som så ofta förr visade det sig att en imponerande fasad
bara var skylt för en inre osäkerhet.
Den norska poliskåren ställde genast efter ockupationen upp sig på järnvägsstationerna
för att hindra frivilliga från att nå de norska fronterna. Oslo kommun
etablerade redan första dagen samarbete med erövraren. Då ”statsminister”
Quisling inkallade representanter för de olika organisationerna för att mottaga
deras försäkringar om lojalitet och lydnad var det bara representanter för
byråkratin inom den fackliga landsorganisationen som mötte upp. De som fortast
orienterade sig i den nya situationen var industrimännen och ämbetsmännen.
De var också villiga att vara tyskarna behjälpliga med att förhindra kriget,
men de begärde att detta skulle ske under städade former.
Det som skedde under dessa avgörande aprildagar var att hela den norska
samhällsstrukturen förlamades och rämnade under verkningarna av det tyska
slaget. Till en början gick skiljelinjerna mycket skarpt mellan kapitulanterna och
de som gick in för krig. På det militära området visade sig motsättningarna redan
den 9 april. Den dagen släpptes de tyska soldater som suttit internerade på
64