NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

de hindra Tysklands viktigaste huvudtillförsel av den viktigaste råvaran för kriget.
För tyskarna var det en krigsnödvändighet att försäkra sig om malmen ”so
oder so”. Sedd ur tysk synpunkt var de allierades erövring av Narvik en allierad
aggression mot Sveriges neutralitet. Antingen måste svenskarna ta emot tysk
”hjälp” för att försvara sig mot de allierade ”krigsutvidgarna”, eller ta kriget mot
Tyskland. Den svenska neutraliteten hade spelat ut sin roll i det att tyskarna i
Narvikavsnittet kapitulerade. Antingen måste svenskarna ta parti för tyskarna
eller ta kriget mot dem. Någon mellanväg fanns inte längre.
Genom sitt avslag den 18 maj markerade den svenska regeringen att den ville
försvara sin neutralitet. Därmed blev situationen ögonblickligen utomordentligt
spänd. Sett ur tysk militär synpunkt var det nämligen en nödvändighet att angripa
Sverige innan Narvik och järnvägslinjen var i händerna på de allierade. Om
först den tyska styrkan i Narvik nedkämpats kunde svenskarna få tillförsel och
hjälp över Narvik, varvid fälttåget mot Sverige skulle bli mycket dyrbarare. Även
om svenskarna efter ett tysk-svenskt krig blev tvungna att kapitulera skulle tyskarna
knappt uppnå sin avsikt med fälttåget. Under kriget måste de räkna med
att allierade styrkor hade satt sig fast i gruvdistriktet. Dessa skulle knappast dra
sig tillbaka vid en svensk kapitulation. Efter att ha nedkämpat svenskarna måste
tyskarna därefter föra ett nytt krig om gruvdistriktet med de allierade. Som de
militära och strategiska förhållandena låg till efter ett svenskt nederlag skulle det
inte bli lätt att få engelsmännen ut från gruvorna; och i varje fall skulle Tysklands
tillförsel av svensk malm bli hindrad för lång tid framåt. General Dietl
kämpade således i Narvik för mycket större värden än tysk militär prestige. Detta
förklarar varför försvaret i Narviksområdet var så hårdnackat, och varför det
sattes in så starka krafter vid tyskarnas framstöt från Trondheim mot Narvik.
Genom det svenska avslaget den 18 maj förändrades kampmålet i Narvikavsnittet.
Före denna tid var de allierades avsikt först och främst att försäkra sig om
vägen till järnet. Efter den 18 maj trädde detta i bakgrunden, och då blev Narvik
först och främst en militär förbindelseväg till Sverige. Denna ändring av situationen
uppfattade också tyskarna mycket väl. För dem gällde det nu att förhindra
kontakten genom att förstöra alla transportmedel, innan de vid ett tysksvenskt
krig skulle vara räddningslöst förlorade.
Narviks stadsfullmäktigeordförande Th. Broch gav följande beskrivning av
hur tyskarna förstörde alla transportmedel under den sista tiden: ”Under de sista
veckorna innan de utrymde staden företog tyskarna systematiska sprängningar.
De sprängde för c:a 1 miljon kronor om dygnet. De dyrbara anläggningar som
är huvudnerven i stadens ekonomiska liv förstördes. Malmbolagets verkstäder
och byggnader, elektriska lokomotiv till ett värde av omkring 1/4 miljon kronor
stycket sprängdes i bitar.” Om tyskarna under denna period hade räknat med
att Sverige skulle gå med Tyskland skulle de inte ha förstört förbindelsevägen till
107