NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

Andra kritiker hävdar att de norska politikerna skulle ha drivit landet in i kriget
vid en tidigare tidpunkt genom att öppet ta parti för England. Var och en
som har några politiska kunskaper vet, att en dylik linje var omöjlig. Den var
utesluten på grund av Norges pacifistiska traditioner, på grund av de klassmässiga
förhållandena och det politiska system som förelåg. Av ekonomiska skäl var
det också nödvändigt att hålla landet utanför kriget. Om befolkningens levnadsstandard
skulle upprätthållas, var tillförseln från båda de krigförande stormakterna
nödvändig. Ekonomiskt var Norge nästan lika beroende av Tyskland som
av England. Neutralitetspolitiken hade således solida materiella rötter. Om någon
före den 9 april hade föreslagit att Norge skulle föra en aktiv krigisk politik
riktad mot Tyskland, skulle vederbörande antagligen ha blivit arresterad. Politiskt
och andligt var norrmännen inställda på pacifism och neutralitetspolitik i
överensstämmelse med sina politiska traditioner, erfarenheterna från världskriget
och befolkningens småborgerliga mentalitet.
Äter andra kritiker hävdar att regeringen inte uppträdde tillräckligt neutralt.
Norge borde ha avbrutit alla handelsförbindelser med de krigförande länderna
och i stället sett till att de skandinaviska länderna trätt samman till ett fast block
till försvar av gemensamma intressen. Det är inte här nödvändigt att gå in på
den inbördes ekonomiska konkurrensen mellan de skandinaviska länderna, och
de storsvenska reminiscenser som förhindrade att ett dylikt samarbete nådde ut
över skåltalens ram. Det var nämligen på dessa två illusioner som regeringen
byggde sin politik. Regeringen var beredd att avbryta handelsförbindelserna
med de krigförande, därför att den anskaffat lager för två år framåt. Tron på det
interskandinaviska samarbetet var stark och levande så fort kriget bröt ut.
Hambro skriver om de norska politikernas illusioner och den bittra verkligheten
när det gällde det norsk-svenska samarbetet:
”Vi hade alltjämt vissa föreställningar om gemensam nordisk politik och gemensamma
nordiska intressen. Vi hade hoppats att få tillåtelse att köpa en del
ammunition, vapen och andra krigsförnödenheter i Sverige… Då Nordnorge
var i en förtvivlad ställning på grund av brist på sättpotatis kunde vi inte få den
från Sverige. Men våra vänner i Finland, som saknade allt efter kriget med Ryssland
satte i gång en landsinsamling av sättpotatis och gav den till Nordnorge.”
Beträffande organisation och program fanns det inte något fel på det interskandinaviska
samarbetet. Men det stöd som dessa länder gav varandra påminde
starkt om det stöd som repet ger den hängde. Under festliga former möttes de
fyra ländernas mest framstående politiker med kungar och utrikesministrar i
spetsen och avfattade resolutioner som formligen lyste av äkta interskandinavisk
samkänsla och politisk insikt. Av besluten återges följande:
”De nordiska länderna känner sig vissa om att det icke i någon av maktgrupperna finnes en
önskan om att något av dessa länder skall bli indraget i krigsförvecklingarna. Mötet stadfäste på
16