NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

Denna stämning nådde antagligen sin kulmen den 5 maj. Samma dag stod
utrikesminister Koht, som tydligen fortfarande levde kvar i stämningen från den
27 april, och avslutade sitt tal över London-radion med följande ord: ”Vi får
hjälp i vår strid från Storbritannien och Frankrike, och även den polska regeringen
sänder 4,000 man. Det är klart att det tar tid att få denna hjälp fullt effektiv.
Det är så mycket som behövs i själva Norge innan vapen och folk från västmakterna
kan komma till full nytta. Men jag vill be att folket där hemma inte
blir otåligt om det ser ut att gå långsamt. Kom ihåg: det är inte bara ett intresse,
det har varit en hederssak för västmaktregeringarna att befria Norge ur det tyska
greppet. Och jag är viss om att de kommer att sätta in hela sin förmåga på detta.
Det har de högtidligen förbundit sig till, och det kommer de att göra.
Därför får vi på vår sida inte nedlägga kampen. Det skulle vara en självuppgivelse
som skulle kosta oss friheten för långa, långa tider. Och ett norskt folk
som inte är fritt – kan vi tänka oss det? Nej! De som utan skuld från vår sida har
kastat sig över oss, dem måste vi kasta ut. Det är en plikt mot oss själva, det är
ännu mer en plikt mot våra barn, och det är allra mest en plikt mot det land som
vi älskar och som vi vill skall leva fritt och självständigt fram genom tiderna.”
I den kapitulationsstämning som härskade vid denna tidpunkt utlöste utrikesministerns
appell om att fortsätta kriget endast raseri. Borgarklassen i Oslo uppmanade
öppet kungen att följa kung Leopolds exempel.
Bortsett från stämningar och förbittring betecknade uppgivandet av Sydnorge
sakligt sett en vändpunkt i kriget. I verkligheten var därmed fälttåget om Norge
avslutat. Nordnorge är varken ekonomiskt eller militärt någon del av Norge.
Militärt är Nordnorge en ö, på grund av bristen på kommunikationer till lands
mellan Nord- och Sydnorge. Ekonomiskt står Nordnorge i samma förhållande
till Sydnorge som en koloni till moderlandet. ”Kolonien” Nordnorge levererar
råvarorna malm och fisk, och är praktiskt taget utan industri. Till och med missnöjda
nationella minoriteter finns i Nordnorge, vilket inte var utan betydelse
under kriget.
Kriget i Nordnorge var inte i första hand dikterat av norska intressen; det var
ett led i den imperialistiska uppgörelsen om tillträdet till den svenska järnmalmen.
Detta förtegs omsorgsfullt både av engelsmännen och av den norska regeringen.
Fransmännen däremot hade inte längre något intresse av att dölja detta. I
den franska redogörelsen för fälttåget i Norge omtalas striderna i Nordnorge
under kapitelrubriken ”Kampen om vägen till järnet”.
Ända från krigets första dag hade detta en dubbel karaktär. Dels var det ett
led i världskriget mellan England och Tyskland, dels var det en norsk nationalistisk
resning mot tyskt förtryck. Före nederlaget i Sydnorge var det den norska
nationalistiska sidan som var den dominerande. De allierade trupper som ingrep
i Sydnorge var hjälptrupper för den norska nationella saken. Den norska reger-
98