NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

ingen och överkommandot förde först och främst kriget för att få tyskarna fördrivna
från Sydnorge, medan striderna i Nordnorge var av underordnat intresse
för dem. För engelsmännen däremot var det järnmalmstransporten och Narvik
som stod i förgrunden. Här ingrep de snabbt och energiskt redan under krigets
första dagar, och även senare insattes här hjälptrupper i stort antal. Den norska
nationalistiska sidan av kriget intresserade dem inte så mycket att de ville riskera
en kryssare eller ett slagskepp på den i Trondheimsfjorden.
Före uppgivandet av Sydnorge var de specifikt norska nationella intressena
dominerande, och efter denna tid dominerade de imperialistiska intressena. Kriget
i Norge började visserligen som en spontan nationalistisk resning, men allt
eftersom den utvecklade sig blev dess tyngdpunkt förskjuten från det nationalistiska
till det internationalistiska planet. Vändpunkten sammanfaller med reträtten
ur Sydnorge. Efter denna tidpunkt träder de norska intressena tillbaka som
ett underordnat led i förhållande till de engelska. Till följd av den förändrade
situation som uppstod vid nederlaget i Sydnorge kom det fram nya fredssträvanden.
Borgarklassen i Oslo uppmanade ånyo kungen att sluta fred ”för att föra
neutralitetslinjen vidare” (Tidens Tegn 5 maj). Kungen avslog detta i ett tal den
7 maj. Det viktigaste avsnittet ur talet lyder: ”Trots vår flottas hjältemodiga
kamp och det tappra motstånd som bjudits av våra egna trupper och av våra
allierade, har övermakten varit för överväldigande. Sedan våra allierade funnit
det nödvändigt att dra tillbaka sina trupper från Åndalsnes och Namsos och placera
dem på andra ställen, är nu praktiskt taget hela det sydliga Norge i fiendens
händer. Men ställningen är icke hopplös. Det som tvingat oss tillbaka är fiendens
överlägsenhet tekniskt och till antalet, både till lands och speciellt i luften.
Vi har anledning att tro, att detta förhållande nu snart kommer att bli annorlunda.
I Nordnorge står vi fortfarande starkt och härifrån skall det lyckas oss att,
med den hjälp som planeras, återvinna resten av landet. Under någorlunda liknande
villkor står våra soldater fullt ut på höjd med de tyska och mer än så. Tyskarnas
förluster både till sjöss och på land är hittills många gånger större än våra
egna. Inte heller tyskarnas omänskliga krigföring mot civilbefolkningen, deras
bombanfall och brandhärjningar har haft avsedd verkan. Folkets moral är orubbad.
Varje bränt hus, varje lönnmord på värnlösa civilpersoner, styrker folkets
fasta beslut att kasta våldsmännen ut ur landet.
Vi tvivlar icke på att folket i de besatta områdena kommer att uppträda med
den värdighet som förhållandena kräver. Kung och regering är fast beslutna att hålla ut
tills landet befriats.
Vi riktar en enträgen vädjan till det norska folket att göra gemensam sak med
oss i befrielsekampen. Om bördorna blir tunga och sorg och saknad träffar våra
hem, så förlora icke modet. Det är Norges framtid kampen gäller.
Norge åt norrmännen.”
99