NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

suttit i fängelse för militant pacifistisk aktivitet under 1920-talet. Norge hade
nästan inga experter på utrikespolitik, och var så bundet till Storbritannien genom
sin skeppsfart och handelsvägar att det alltid följde britterna i sådana sammanhang.
Den ledande experten på utrikespolitik var Mowinckel, en skeppsredare,
även om han aldrig riktigt förutsåg hur saker och ting skulle utvecklas, och
borgerliga gestalter som Hambro hade en internationell världsbild med sin bättre
utbildning, kunskaper i språk och pengar. Arbeiderpartiets ledare kom från en
kommunal bakgrund och var duktiga i stadshuspolitik, men utrikespolitiken var
en stängd bok. När väl vinterkriget var över i Finland, trodde många i regeringen
att krisen var över. Dahl behandlar mycket detaljerat Arbeiderpartiets uppträdande.
Boken publicerades 1943, men introduktionen säger att den blev fördröjd
under en tid på grund av författarens hänvisningar till känsliga saker såsom Sveriges
”tänjbara neutralitet”. Den huvudsakliga anledningen till att han betraktades
mycket ofördelaktigt av den norska bourgeoisien klargörs i boken. Han påpekade
att även om den norska regeringen efter invasionen under natten den 8–
9 april publicerade en deklaration den 10 april till folket undertecknad av Johan
Nygaardsvold, till vilken kungen fogade två meningar med sitt fulla stöd, och
som sändes i radio den 11 april, saknade texten klarhet om vilket slags motstånd
den uppmanade till, och huruvida det var militärt eller bara passivt. Det var inte
en krigsförklaring. Dahl betraktade den bara som ett krav på ytterligare förhandlingar,
vilket också var Oslobourgeoisiens och tyskarnas åsikt. Bourgeoisien arbetade
för att få tyskarna att släppa den delen av deras ultimatum som krävde att
Quisling skulle erkännas som en del av regeringen. Dahl betraktade det som
ambivalent och en indikation på att inte alla broar hade bränts.
När Hambro hörde utsändningen på radion, gick han omedelbart ut i radio i
Stockholm för att förklara att Norge befann sig i krig med Tyskland, men tyska
diplomatiska påtryckningar hindrade honom i fortsättningen från att tala i radio
från Sverige, samtidigt som tyskarnas ambassad förklarade att Tyskland inte befann
sig i krig med Norge.
Under tiden reste en mellanhand för att träffa kungen i Nybergsund, men
kungen vägrade att förhandla. Senare samma dag bombades och besköts med
maskingevär både Nybergsund och Elverum av Luftwaffe; 54 civila dödades i
Elverum och 110 sårades. Dahl citerar Hambros bok som att den antydde att
medlaren avslöjade kungens vistelseort för tyskarna, som då försökte döda honom.
Den 13 april utfärdade kungen en deklaration som uppmanade alla norska
män och kvinnor att göra allt för att återfå friheten för ”vårt kära land” och fördömde
de ”oridderliga” tyska angreppen på fredliga civila. Han tackade de som
stannat på sina poster hos honom och regeringen i kampen för norsk självständighet
och frihet och uppmanade alla att minnas de som dött för landet.
134