NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

om lojal hållning gentemot ockupationsmakten. Regeringskommittén är ansvarig
för att ockupationsmaktens uppmaningar efterlevas och för lugn och ordning
i de besatta distrikten.” Det första regeringskommittén gjorde var att sända
kungen en anmodan om att få de norska trupperna till att nedlägga vapnen.
Arbetarregeringen svarade: ”Så sant ni vill vara och heta norrmän måste alla
hjälpa till i denna frihetskamp för att befria landet från främmande våldsstyre
och så snart som möjligt återupprätta ett fritt och självständigt Norge.”
Om man ser politikernas och regeringens hållning mot bakgrund av omgivningen,
förefaller det som om de vore den enda fasta punkten i Norges försvar.
Något riktigt ligger det också i denna synpunkt. Tyskarna erkände det genom
sina ständiga förföljelser och attentat. Det är heller inget tvivel om att det var
tack vare politikerna och i trots av landets borgerskap och militär som det fördes
krig i Norge år 1940.
Men regeringens heroiska period är tämligen kortvarig och inskränker sig till
mitten av april månad. Både före och efter denna period försökte de komma
över på kapitulationslinjen. Till och med före denna period är inte ståndpunkten
riktigt korrekt. Om de verkligen hade varit konsekventa förkämpar för en fast
linje måste de ha stämplat kapitulanterna som överlöpare. Det gjorde de aldrig,
och bevisade därigenom att de själv under denna tid saknade fasthet och beslutsamhet.
Det faktiska förhållandet var att ingen av representanterna för de två linjerna
var säkra på riktigheten av sin ståndpunkt. Bland politikerna fanns det ingen
samstämmighet, trots resultatet av omröstningen i Hamar. Stortingets vicepresident
uttalade sig för kapitulation. Men ännu osäkrare var kapitulationslinjens
representanter. Så fort deras linje mötte motstånd lämnade de den för en tid och
sminkade om sig till sanna fosterlandsförsvarare. Allt slutade därför med den
ljuvligaste kompromiss mellan representanterna för de två till synes oförsonliga
linjerna. Detta erbjöd inte några svårigheter för den tidens norska politiker. På
senare tiden hade en politiker med konsekvent linje blivit något enastående. Mer
än en gång betraktades politik i Norge som konsten att kunna utföra det praktiskt
möjliga, i den betydelsen att den ståndpunkt var riktig som man för ögonblicket
kunde tjäna på. Dessutom hade på senare tiden alla politiska ståndpunkter
blivit flytande. Efter år 1927 dog vänstern bort, både beträffande ideologi
och personer. Under de senare åren var det därför nästan omöjligt att förutse
vilka ståndpunkter vänstern skulle inta även i väsentliga frågor. Slutligen hade
man svårt att föreställa sig en vänsterman som var helt genomsyrad av sin åsikt.
Efter 1935 var det nästan omöjligt att skilja mellan en arbetarpolitiker och en
moderat konservativ när det gällde deras syn på samhället.
66