NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

Under hela denna period härskade det på det militära området en egendomlig
blandning av fred och krig. Detta berodde först och främst på oklarheten och
förvirringen på norsk sida och de tyska instruktionerna. De tyska militärerna
trodde tydligen inte på påståendet om att det var krig, och dessutom pågick diplomatiska
förhandlingar om fred ända till den 19 april. Först förhandlade minister
Bräuer och kungen, senare ”statsrådet” Irgens och kungen och slutligen
borgarklassen i Oslo och kungen. Under mellantiden marscherade den tyska
hären och samtidigt hade order givits, att det norska militära motståndet skulle
brytas så humant som möjligt. Före mitten av denna period förekom på det militära
området ingenting som inte kunde komma in under tyskarnas omdöme om
det danska motståndet: ”Widerstand durch örtliche Missverständnisse.” Före
den 16 april hade över hälften av de norska mobiliserade trupperna gett sig,
praktiskt taget utan motstånd. I övrigt hade det bara förekommit förpostfäktningar
och brådskande reträtter. Men omkring mitten av denna period inträffar
vändpunkten. Den 15 och 16 april blir det en sammanstötning mellan större (en
bataljon) norska och tyska truppstyrkor. Mellan den 15 och 19 april hade tyskarna
relativt stora förluster på grund av sitt lättsinniga sätt att rycka fram, enligt
den ursprungliga instruktionen. Bortsett från några få enstaka tillfällen och förföljelsen
av regeringen hade den tyska krigföringen i denna period bara till ändamål
att skrämma och förvirra. Bombningarna av de militära huvudförråden
på Östlandet under första veckan var inte krigshandlingar, utan bara demonstrationer.
Först efter den 19 april demonstrerade tyskarna sin krigsapparats effektivitet
och metoder, samt vad bombning från luften verkligen är. De nya instruktionerna
kom ungefär samtidigt med att engelsmännen sattes in i striden. Först
från den tidpunkten fördes det krig med Norge i detta ords moderna, militära
betydelse.
Om man enbart betraktar perioden före den 19 april är det riktigt vad en av
de högre tyska officerarna skrev i Generalstabens interna militär-politiska tidskrift
i juni 1940: ”Tyvärr visade det sig att det västliga inflytandet var för starkt i
Oslo. Regeringen hade inlåtit sig med London; regeringens flertal och kungen
intog en fientlig hållning. Följden var att den norska hären satte sig till motvärn,
även om det bara var oorganiserat motstånd. Att vi måste bryta detta, kan vi
bara uppriktigt beklaga.”
Att det inte fördes krig i Norge före perioden 16–19 april strider mot den
uppfattning man får av de norska redogörelserna. Alla dessa redogörelser är taktiska
rapporter om skärmytslingar och förpostfäktningar. Även om det gick rätt
allvarligt till vid enstaka av dessa, förändras därmed inte den ”fredliga” helhetsbilden.
De flesta redogörelserna är för resten präglade av brist på överskådlighet.
Att redogörelserna från regeringshåll också ger en på motsvarande sätt förvriden
bild beror på speciella omständigheter. Regeringen var bokstavligen talat
87