NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

slags nationellt norskt kamp- och kapitulationsprogram i motsats till Quisling
som framställdes som tysk agent och regeringen, som framställdes som engelskorienterad.
Deras argumentering föreföll logisk och överbevisande under hänsynstagande
till den hopplösa militära situationen. Utvecklingen gav dem ju också
skenbart rätt. Från regeringshåll fick befolkningen inte någon annan grundval
till striden än hänsyn till vad som lönade sig. När bägge flyglarna argumenterade
på grundval av en småsnål linje om vad som lönade sig bäst, har administrationsrådet
otvivelaktigt rätt. Att man kunde kalla folk till strid även om de var
nästan säkra på nederlag låg utanför regeringens horisont. Moraliska värden och
hänsyn till en framtida resning är faktorer som man tydligen helst inte bör vara
parlamentariker för att få upp ögonen för. Därför kom det aldrig någon hygglig
appell till det norska folket från regeringen. Genom att det inte heller klart sades
ifrån att det var krig fick kapitulationsstämningen tillfälle att organisera sig kring
ett slags program. Då detta inträffade begick regeringen ett nytt misstag genom
att inte uppträda tillräckligt kraftigt och beslutsamt emot denna stämning. Resultatet
blev ändå att det uppstod en djupgående politisk skiljelinje i Norge. Stämningen
mot kungen och regeringen inom Oslos borgarklass var således från krigets
första dagar både skarp och förorättad. Det är nödvändigt att hålla denna
utgångsposition i minnet för att kunna förstå den politiska utveckling som ägde
rum i Norge efter nederlaget.
Den politiska klyvningen följdes av en motsvarande klyvning av den norska
befolkningen i tre delar. I den ockuperade delen av Norge var det en mycket
liten del av befolkningen som följde Quisling eller regeringens linje, de allra flesta
följde administrationsrådet. Cirka 1,000 frivilliga reste från Oslo och kom
med i kampen. Möjligheten att anmäla sig stod öppen över en vecka, och det var
otvivelaktigt i första hand Quislings regeringsbildning som drev dem till att anmäla
sig. De tillbud till motstånd som företogs från arbetarklassens sida, t. ex.
arbetsnedläggelsen vid marinvarvet i Horten och andra, bröts snart av tyskarnas
hotelser och arbetarbyråkratins hållning.
Arbetarbyråkratin i Oslo, landsorganisationens återstående ledning, intog en
ståndpunkt mellan Quislings och administrationsrådets linje.
Så snart Quisling avgått som statsminister blev stämningen i Oslo utpräglat
och aktivt defaitistisk. Någon entusiasm för kriget fanns inte i Oslo vid denna tid.
Alla historierna om busschaufförerna från Oslo som offrade livet genom att köra
tyskarna utför branten vid Skaret är inte sanna. Dessa och många liknande historier
från Oslo under denna tid har möjligen ett visst agitatoriskt nationalistiskt
värde, men de är inte sanna.
På den norska sidan av fronten fann man under denna period en motsvarande
tredelning av den norska nationen, i ungefär motsvarande storleksordning
som i den ockuperade zonen. Också här var stämningen i övervägande grad
90