NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

eller felaktigt kan ingen avgöra. Stortingsmännen kommer att med full parlamentarisk
rätt hävda att frågan inte sorterar under dem. Makten i det parlamentariska
samhället är nämligen fördelad på tre instanser, den beslutande, den utövande
och den dömande instansen. Politikerna representerar den beslutande
och kontrollerande makten, men har litet eller intet att göra med genomförandet
av besluten och de därmed sammanhängande praktiska frågorna. Huruvida
militären som inte hade någon neutralitetsvärnsinstruktion att skjuta efter, skulle
öppna eld eller inte är en praktisk fråga som i varje fall inte angår stortinget.
Militären borde ha hänvänt sig till högsta domstolen, som otvivelaktigt är den
rätta parlamentariska instansen för att avgöra detta, men ”tyvärr hade de glömts
kvar i Oslo”, enligt Hambro.
Principiellt måste högsta domstolen först ha tagit reda på huruvida det rådde
krigs- eller fredstillstånd den 9 och 10 april. Det blir inte något enkelt juridiskt
problem att avgöra vilket tillstånd landet egentligen befann sig i när neutraliteten
hade brutits, men myndigheterna ännu inte hade fattat slutgiltigt beslut om krig.
Ännu svårare blir det för högsta domstolen att dra de praktiska konsekvenserna
av den teoretiska ståndpunkt de måste ha kommit fram till. Teoretiskt skulle det
sannolikt ha varit lagligt om avdelningarna från Gardermoen hade skjutit minister
Bräuer på väg till Elverum, men i praktiken hade det varit för tidigt. Det är
tämligen tvivelaktigt om det finns lagligt stöd för striden i Mittskogen.
Man måste nästan vara parlamentariker och byråkrat för att förstå det som
skedde den 9 och 10 april, men är man det förefaller nog alltihop fullkomligt
klart, och man finner både logik och konsekvens i galenskapen. För en byråkrat
gäller det nämligen först och främst att det är ordning i ett ärendes behandling
och att allt försiggår korrekt. I förhållande till detta spelar t. ex. hänsyn till den
militära situationen och till Norges frihet och självständighet en helt underordnad
roll. Först och främst gäller de byråkratiska hänsynen, sedan de militära.
Det ligger näppeligen någon ond vilja bakom denna inställning, utan denna
styvbenthet beror snarare på bristande förmåga att anpassa sig efter den nya
situationen.
För militären föreföll politikerna att sabotera kriget. Efter det att politikerna
förspillt alla chanser till motstånd fick så militären den otacksamma uppgiften att
kratsa kastanjerna ur elden. Ur militär synpunkt gav politikernas uppträdande
den 9 och 10 april det intrycket att de var förlamade av panik och förvirring,
vilket resulterade i obeslutsamhet.
Men också på folk med vanligt sunt förstånd verkar politikernas uppträdande
fullkomligt vanvettigt – därför att en praktisk handlingsmänniska ovillkorligen
kommer att bedöma politikerna efter de ödesdigra praktiskt militära verkningar
som ärendets behandling fick. Det är just på denna punkt som praktikern skiljer
60