NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

Vid minutläggningen ställdes regeringen inför ett fullbordat faktum. Den diplomatiska
protesten mot neutralitetskränkningen var så tillvida bara en formsak.
Alla visste att protesten inte skulle få de allierade till att upphäva avspärrningen
av de norska territorialvattnen. Enligt Aftenposten den 9 april fick den
norska noten följande behandling i Paris: ”Reynaud redogjorde vid krigskommitténs
sammanträde i detalj för de åtgärder som vidtagits, och gav också detaljer
om de stora flottstyrkor som är koncentrerade på olika platser längs norska
kusten. Han försäkrade att varje norskt försök att avlägsna de utlagda minorna
skulle följas av en ny och mera omfattande minutläggning från de allierades sida.
Man är fast besluten om att hindra all transport av malm till Tyskland från Norge…
Nya åtgärder kommer mycket snart att vidtagas i Sydösteuropa, heter det,
och man väntar att resultaten kommer att tvinga Tyskland att gå till aktion på
västfronten. Pressen jublar i kväll, och Reynaud lovprisas i högan sky som den
handlingskraftige man Frankrike väntat på.” Chamberlain avgav den 8 april på
kvällen en förklaring som gick ut på att minorna skulle läggas ut på nytt ifall
norrmännen avlägsnade dem.
På kvällen den 8 april uppfattade norska regeringen situationen så, att neutralitetslinjen
nu inte längre kunde upprätthållas med hjälp av diplomatiska protester
eller passivitet. Om inte något blev gjort skulle Tyskland anse norrmännen
som engelska allierade, och behandla Norge som krigförande. För att detta inte
skulle inträffa måste regeringen företa ytterligare mått och steg för att markera
neutraliteten. Dessa steg kunde endast bestå i att avlägsna minorna och möta
ytterligare engelska neutralitetskränkningar med vapen, och då riskerade de att
få tysk ”hjälp”.
I själva verket hade neutralitetslinjen vid denna tidpunkt spelat ut sin roll. Det
var inte längre möjligt att skydda Norges neutralitet mot båda de krigförande
stormakterna. Realiter måste regeringen på kvällen den 8 april ta parti i storkriget.
Antingen måste regeringen kapitulera inför det engelska trycket och frivilligt
gå med i kriget som Englands allierade, eller den måste sätta sig till motvärn mot
det engelska trycket och skulle då förr eller senare komma med i kriget på tysk
sida. I förbittringen över det engelska neutralitetsbrottet slog regeringen till hälften
in på den andra linjen på kvällen den 8 april. Utrikesminister Koht upplyste
vid ett förmiddagssammanträde i Hamar om att: ”Regeringen samlades till ett
nytt sammanträde sedan stortinget avslutat sina förhandlingar och dryftat de
militära åtgärder som vi ansåg nödvändiga på grund av den kris som rådde i
vårt förhållande till västmakterna. Detta regeringssammanträde upplöstes mellan
klockan 9 och 9,30 i går kväll, och deltagarna hade då ingen tanke på vad
som skulle hända snart därefter.”
Vilka beslut som fattades på detta regeringssammanträde framgår av senare
offentliggjorda redogörelser från London gentemot anklagelsen om att de icke
33