NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

ingens avsked till det norska folket. Då det var dålig sikt den 8 april lyckades också
utrikesministern komma igenom den tyska flottspärren. Men det tyska krigståget
blev inte utan byte i alla fall. Utanför Tromsö lyckades de sänka mellan
30,000 och 50,000 ton transporttonnage. Litet längre mot norr sänkte de tyska
slagskeppen ett stort engelskt hangarfartyg och två jagare, och över två tusen
engelsmän omkom.
*
Då tidpunkten för utskeppningen närmade sig utan att tyskarna hade givit
något parlamentariskt svar stod regeringen åter inför alternativet kapitulation
eller landsflykt och fortsatt kamp. Äter sökte regeringen finna en kompromiss
mellan de oförsonliga motsättningarna. Det uppstod först två flyglar. Den ena
ville fortsätta kriget från England, den andra ville kapitulera. I första omgången
segrade den aktivistiska flygeln, trots kronprinsens motstånd. Det beslöts att regeringen
och härens överkommando skulle lämna landet och fortsätta kriget från
England. Emellertid visade det sig att den pacifistiska stämningen hade blivit för
stark. För att undgå splittring kom parterna fram till följande kompromiss: regeringen
skulle lämna landet och från England tillvarata landets intressen, men
kriget skulle upphöra. Regeringen skulle alltså övergå från att vara krigförande
till att bli icke-krigförande på Englands sida. Kampen mot Tyskland skulle nog
föras vidare, men icke med militära medel. Den skulle bara föras med hjälp av
handelsflottan och med andliga medel. Följden var att härens överkommando
gav sig tillsammans med trupperna. Inga trupper kommenderades ombord för
att fortsätta kriget från England. Divisionschefen för Nordnorge, general Fleischer,
gick ombord som frivillig enskild person. Då Oslopressen angrep regeringen
för att denna lämnat landet och för att ”norskt blod skulle flyta på främmande
botten”, preciserades från regeringshåll att inga soldater tagits med till
England, utan endast frivilliga hade rest. Den norska militärmakten hade således
upphört att existera, och det återstod bara en frivilligkår.
Under de avslutande dagarna var varken politikerna eller besluten särskilt
tydliga. Det gavs aldrig klart uttryck åt den situation som uppstått. Det sades
aldrig i klara ord att regeringen betraktade sig som icke-krigförande. I uppropet
från den 7 juni står det bara indirekt, genom att uttrycket krig ersatts med strid,
och militära uppgifter nämnes inte bland regeringens framtida sysslor:
”Norges konung och Norges regering kommer att i stridens tid vara fria talesmän
för det norska folkets nationella krav. De vill i möjligaste mån upprätthålla
det norska rikets självständiga liv, så att ingen av de rättigheter som tillkommer
en fri stat skall gå till spillo. Det kommer att bli deras uppgift att värna
om landets och folkets politiska rättsgrundval, så att vårt fädernesland i segerns
stund kan träda fram med myndighet och hävda sin nationella frihet.”
118