NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

slut med tyskarnas offensiv. Likvideringen av de tyska trupperna mellan Narvik
och gränsen kunde bara vara en fråga om dagar efter alla militära rapporter att
döma. Så snart trupperna kunde frigöras skulle fälttåget för att återerövra Sydnorge
börja. Man lade redan planer för en landstigning i Mosjöen. Det härskade
allmän entusiasm, stolthet och självförtroende i Nordnorge under de sista dagarna
av maj. Därför blev besvikelsen så våldsam då det i stället för den slutliga anfallsordern
kom order om reträtt och kapitulation.
Den 31 maj skulle ledarna för de allierade truppstyrkorna och regeringen mötas.
Man skulle debattera frågor i förbindelse med Sydnorges återerövring, och
hur de allierade styrkorna bäst kunde sättas in för en angelägenhet av rent norskt
intresse. De allierades ledare kom inte till sammanträffandet. Dagen efter, den 1
juni, fick regeringen besked om att de allierade måste lämna landet på grund av
utvecklingen på västfronten.
Något fortsatt krig med tyskarna om Nordnorge kunde inte längre ifrågakomma,
därför att norrmännen inte längre hade någon egen flotta eller försvarsmedel
mot flyg. Åter stod därför regeringen inför valet mellan kapitulation
eller landsflykt och fortsatt krig. Regeringen valde ånyo intet av de två möjliga
alternativen, utan ett tredje. Den insåg ögonblickligen att den hade begått en
dumhet då den några dagar innan hade avslagit det tyska fredsanbudet. Regeringen
försökte först få tillbaka sitt eget avslag som sänts över Stockholm. Utrikesministern
flög samma dag till den svenske utrikesministern Günther. Det
norska avslaget hade emellertid redan sänts till Oslo.
Den 3 juni framlade den norska regeringen ett eget fredsförslag som innehöll
ungefär detsamma som det den hade avslagit några dagar tidigare. Avsikten
med denna manöver var att tyskarna skulle luras att sluta fred innan de fick reda
på de allierade truppernas reträtt från Norge. Utåt motiverade utrikesministern
regeringens ändrade hållning och brådska med att den plötsligt hade uppnått
strategisk insikt om att det blev en långvarig historia att återerövra Sydnorge.
Han sade den 19 juni: ”Men regeringen måste mer och mer komma till insikt
om att det inte skulle vara praktiskt möjligt att återvinna hela resten av Norge under
norsk styrelse under den allra närmaste framtiden, och därför beslöt den att ta upp förslaget
i den riktning som här nämnts. Detta förslag sändes genom den svenska
regeringen den 3 juni. Den svenska regeringen lovade att med detsamma vidarebefordra
förslaget till den tyska.” I ett tal den 25 juni påstod däremot statsministern
att regeringens stridsmoral hade knäckts genom förstörelsen av Bodö.
Efter denna hade regeringen ändrat hållning och gjort ett försök att få förstörelsen
hejdad.
Denna spontana aktion från regeringens sida var både politiskt och militärt
det olyckligaste den kunde ha företagit sig.
114