NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

därför att de inte visste eller var säkra på om det skulle bli krig eller kapitulation.
Den bristande klarheten på denna punkt hämmade också tillströmningen av
frivilliga till den norska hären från de ockuperade distrikten. För att komma med
i kriget måste man först och främst ha förmåga nog att uppfatta att regeringen
uppmanade till krig, och dessutom måste man ha åtskillig energi, vilja och beslutsamhet.
Antingen måste man därför ha en utpräglat nationalistisk inställning
eller vara antinazist. Då majoriteten av ett lands befolkning inte har en kombination
av alla dessa egenskaper var det bara ett litet fåtal som deltog i kriget söderut.
Kriget fick här i hög grad prägeln av att vara ett frivilligt företag.
De mest ödesdigra följder fick regeringens oklarhet på det politiska området.
Om man läser igenom regeringens upprop från denna period får man ett intryck
av att den trots avslaget den 10 april ännu inte fattat ett slutgiltigt avgörande om
krig. Uppropet den 11 april har i mycket högre grad karaktären av en inbjudan
till fortsatta förhandlingar än av en krigsförklaring. Huruvida detta upprop var
avsett som ett förhandlingstrick eller icke, är ett psykologiskt och inte ett politiskt
spörsmål. Den svenske militäre politikern överste Bratt, som hade tillfälle att
studera händelserna på någorlunda nära håll, menar att det inte låg någon beräkning
bakom oklarheten. Han avslutar sina undersökningar med att säga att
den norska regeringen fullkomligt saknade uppfattning om hur den skulle uppträda
i en krigssituation. Därför att det aldrig sades klart ifrån till den norska
befolkningen att det var krig i landet fick hela perioden en prägel av förhandlingsperiod,
med ett slags vändpunkt vid bombningen av Nybergsund och Elverum.
Först med uppropet den 13 april utsades det någorlunda klart att det var
meningen att föra krig i landet.
Men vid denna tidpunkt hade det i Oslo igångsatts en större politisk aktion på
grundval av det program som skisserats i uppropet av den 11 april: nämligen att
få Quisling störtad och uppnå fred. Sedan Osloborgarna följt den uppmaning
som indirekt fanns i det första uppropet och störtat Quisling blev de sedan från
regeringshåll betraktade som till hälften landsförrädare.
Lord Strabolgi dementerar visserligen i sin bok att biskop Berggrav var tysk
agent, men anser honom vara en politisk idiot som var ”genuint missledd” av
tyskarna. Juristen Paal Berg vill gentemot en sådan anklagelse hävda, att det
fanns skälig anledning att bli vilseledd av uppropet den 11 april. Han kan dessutom
tillfoga att krigsanledningen tydligen starkt hade förändrats mellan den 11
och 18 april. Den 11 april var det Quisling som stod i vägen för en försoning.
Den 18 april var det i betänklig grad Englands intressen som trätt i förgrunden.
Givetvis var det med anledning av inre tendenser som Oslos borgarklass kapitulerade
och gick i tysk tjänst när det gällde att avveckla kriget. Men genom regeringens
vacklan eller oklarhet underlättades kapitulationen, och det blev möjligt
att inför rätta försvara denna. Kapitulanterna fick en laglig förevändning, ett
89