NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

De allierades kamp i Skandinavien hade således nått sin avslutningsfas. Den
första fasen i detta fälttåg hade bestått i att spärra transportvägen mellan Narvik
och Tyskland. Då tyskarna angrep Norge fick de chansen att kämpa om transportvägen
mellan gruvorna och utskeppningsplatsen Narvik, tillsammans med
norrmännen. Då ett svensk-tyskt krig blev aktuellt i mitten av maj öppnade sig
en stor möjlighet för de allierade att besätta malmfälten i samarbete med svenskarna.
Då svenskarna mot slutet av maj gav efter för det tyska trycket måste dessa
perspektiv uppges just innan malmfälten var inom räckhåll.
I stället öppnade sig den motsatta möjligheten för de allierade. Nu kunde de
ju riskera att bli drivna ut i havet. I stället för att invänta att denna möjlighet
skulle bli verklighet drog de sig frivilligt tillbaka. De allierades kamp om malmen
som hade gått igenom många faser hade således fallit tillbaka till utgångsstadiet.
De måste begränsa aktionen till att förhindra malmtransporterna mellan Norge
och Tyskland, samt förstöra transportanordningarna i Narvik så varaktigt som
möjligt. De allierade hade därför intet annat val efter erövringen av Narvik än
att fullfölja tyskarnas förstörelseverk. Detta gjordes också innan de lämnade staden.
I de allierades kommunikéer om reträtten har man försökt göra en dygd av
nödvändigheten. Den franska kommunikén lyder: ”Tyskarna har beslutat att
sätta allt på ett kort på västfronten. Därför är det tillräckligt att hålla på med
sådana operationer som inleddes med minutläggningsaktionen i norskt territorialvatten
tills Tysklands kraft att föra krig är uttömd. Innan de allierade utrymde
Narvik och området intill svenska gränsen, förstördes alla järnvägsanläggningar,
bl. a. ett mycket stort antal järnvägsbroar, tunnlar och själva järnvägslinjen.”
Den engelska kommunikén säger detsamma med litet annorlunda ord: ”Intagandet
av Narvik gjorde att åtgärder kunde vidtagas så att tyskarna för tillräckligt
lång tid framåt hindras att använda denna hamn för export av järnmalm. Trupperna
och materialet från Nordnorge kan nu med större fördel användas på
annat håll för att övervinna den tyska huvudstöten.” Ingen av dessa kommunikéer
nämner att den lokala situationen hade förändrats genom Sveriges eftergivenhet.
Därmed hoppades de allierade att Sverige skulle lyckas dra sig ur sitt nya
förhållande till Tyskland.
Inför den norska regeringen har de allierade tydligen bara uppgivit förhållandena
på västfronten som anledning till reträtten. I kungens avskedsupprop till
det norska folket heter det: ”Krigets hårda nödvändighet har tvingat de allierade
regeringarna att samla all sin styrka till striderna på andra fronter, och de har
full användning för allt sitt folk och allt sitt material på dessa fronter.”
Detta är ingen direkt oriktig, men dock en starkt förenklad förklaring. I sista
instans är det nog katastrofen i Flandern som var anledningen till reträtten. Men
det finns litet eller intet direkt militärt sammanhang mellan dessa händelser.
Truppstyrkorna i Nordnorge var alltför små för att de skulle kunna göra något
111