NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

Beträffande ansvaret för kriget är regeringens hållning i uppropet för svag
och defensiv. Dels skyddar regeringen sig bakom folkviljan, dels kastar den absolut
all skuld på tyskarna. Kriget framställes närmast som en naturkatastrof, och
följaktligen är regeringen helt oskyldig till denna, genom att ”Norge önskade
icke krig, och bar icke vapen mot någon”.
I verkligheten är inte krig någon ensidig mekanisk process, utan en samhällelig
konflikt mellan två parter. Följaktligen bör det också från norsk sida finnas en
instans som står politiskt ansvarig för kriget och för ledningen. Den norska regeringen
saknade emellertid det moraliska mod som skulle behövas för att framträda
som de vilka stod i ansvar för kriget från norsk sida. I stället för att möta den
tyska utmaningen med en stolt förklaring om att de påtog sig ansvaret för kriget,
under de omständigheter som tyskarna hade framkallat det, fick man denna
jämmer över kriget och tyskarna som de enda skyldiga.
Detta är emellertid inte så överraskande som regeringens kraftiga slutsats i
svaret. Denna röjer tro på segern och vilja att fortsätta kampen. Detta beror på
speciella förhållanden som rådde den 27 april. Den militära situationen vid denna
tidpunkt var visserligen katastrofal. Hela den norska hären hade sprängts isär,
och engelsmännen var på vild flykt uppför Gudbrandsdalen. Men dessa upplysningar
hade tydligen inte kommit fram till härens överkommando och regeringen.
Ända från krigets början var regeringen överdrivet optimistisk beträffande
den militära situationen och möjligheten för seger. Men denna illusion har knappast
någon gång varit större än dagen före det militära sammanbrottet i Sydnorge.
Den 27 april utsände således härens överkommando till trupperna en dagorder
som bland annat innehöll: ”Nu är det slut med reträtterna i Norge…” Dagen
efter meddelade de allierade att Sydnorge måste uppgivas. Därför att förväntningarna
hade spänts så högt genom myndigheternas upprop den 27 april
blev besvikelsen så mycket bittrare då de allierade hjälptrupperna genast efteråt
lämnade Sydnorge och de norska trupperna blev tvungna att kapitulera.
Det militära sammanbrottet i Sydnorge utlöste förbittring mot engelsmännen
och kapitulationsstämning gentemot tyskarna. Förbittringen mot engelsmännen
ökades genom Chamberlains radiotal den 5 maj om den segerrika reträtten från
Åndalsnes ”utan att förlora en man”. Den norska överbefälhavaren i Tröndelag
sände den 5 maj ut en dagorder där han beskyller engelsmännen för att ha gett
sig i väg utan att underrätta honom. Detta var anledningen till att Trönderhären
hade blivit tvungen att kapitulera. Under dessa första majdagar var besvikelsen
enorm och sammanbrottet både militärt och moraliskt nästan bottenlöst.
Man var besviken och förbittrad på allt och alla, men först och främst på den
engelska hjälpen och på regeringen som hade låtit sig lockas till krig genom utsikterna
till engelsk hjälp.
97