NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

inställd gentemot Tyskland, men som bestod av andra personer än Quisling och
hans folk.
Bräuer förklarade till detta förslag, att man från tysk sida var villig att diskutera
vilka personer som skulle sitta i regeringen tillsammans med Quisling. Men
kravet om Quisling som regeringschef var ultimativt efter order från Hitler.
Kungen förklarade till slut att han inte kunde fatta något slutligt avgörande
förrän saken förelagts den lagliga regeringen, och han ville därför inte ge något
slutgiltigt svar. Bräuer underströk att det var bråttom med svaret.
De enades då om att Bräuer skulle ringa från Eidsvoll till Elverum, där Koht
skulle vänta och ge det slutgiltiga svaret. Någon regeringskonferens avtalades
aldrig. Uppe i Nybergsund möttes kungen och Nygaardsvold, i vars händer
makten vid denna tidpunkt var koncentrerad, till konferens om kapitulation eller
krig. Kungen sade: ”Nej, Quisling, den karlen kan jag inte utnämna till statsminister.”
Nygaardsvold, som under hela sin politiska bana hade förföljt Quisling
och nazisterna i stortinget, var enig med honom. Därmed hade man fattat det
slutgiltiga beslutet om krig. Kungens mycket mänskliga replik översattes till parlamentariskt
språk och telefonerades till Koht. Kl. 20 fick utrikesministern i Elverum
besked om att kungen och regeringen hade fattat följande beslut: ”Kungen
kan icke utnämna en regering Quisling på tyskt kommando.” Litet senare
ringde Bräuer från Eidsvold, och fick detta besked. Han frågade så om detta
betydde, att det norska motståndet mot den tyska inryckningen skulle fortsätta,
och fick följande svar: ”Ja – så långt det går.”
Med denna klassiska replik fattades ett slags avgörande beslut om krig nästan
två dygn efter det att tyskarna börjat överfallet.
Den avvisade statsministern Quisling svarade på denna förnärmelse genom
att sända ut följande meddelande till det norska folket över Oslo radiostation:
”På enstaka ställen försöker visserligen den flyende regeringen fortsätta mobiliseringen
och organisera motståndet. Jag upprepar emellertid och jag understryker,
att detta är en kriminell och fullkomligt utsiktslös lek med människoliv. Om
det icke utan dröjsmål inställes kommer det att för de ansvariga och delaktiga
kunna medföra rättslig anklagelse för mord. Ordern om inställelse av den allmänna
mobiliseringen måste överallt och utan undantag efterkommas… Från
alla håll i landet får vi för övrigt en ström av tacktelegram. Folk förstår betydelsen
av att Norge i denna desperata situation dock lyckats få en egen norsk nationell
regering, som kan representera vårt eget lands intressen… Då enstaka ämbetsmän
och offentliga tjänstemän uteblivit från sina arbetsplatser, vill jag tillfoga
att dessa utan dröjsmål måste återuppta sitt arbete. Om icke detta skett inom
den tidrymd som är nödvändig för att återvända, kommer vederbörande att
riskera att mista sin anställning.”
52