NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

gande. Kommunisterna i Sydnorge hade fått order om att stöda tyskarna genom
att slå in på den defaitistiska linjen. I Nordnorge däremot fick de order om att
bekämpa tyskarna. Den röda bataljonen, Alta bataljon, gjorde sig också speciellt
bemärkt i kampen mot tyskarna vid Narvik. Diplomatiskt däremot var ryssarnas
hållning fullt entydig, i varje fall gentemot de norska statsmännen. Utrikesminister
Koht berättade i en konferens att ryssarna hade gått så långt som det över
huvud var möjligt för dem i sitt stöd av Norge, med bibehållande av neutraliteten.
De hade lovat all möjlig hjälp till norrmännen och till och med tvingat tyskarna
att lova att lämna Norge så snart storkriget var över. Gentemot åhörarens
skepsis tillfogade han dock efter någon eftertanke: ”Ja – vi har kanske inte någon
särskild anledning att tro på dessa människors löften.” I det senare hade han
otvivelaktigt rätt. Då amerikanska tidningar en tid senare offentliggjorde ”från
mycket auktoritativt norskt håll” att ryssarna hade erbjudit stöd och vapenleveranser
under kriget, sände Tass ut en tämligen förvirrad dementi. I Sydnorge
hade Tidens Tegn tydligen också mycket auktoritativa källor, och visade i en
ledare för den 4 juni att den var ännu naivare än utrikesministern. Under rubriken
”Solidaritet och dröm” skrev den följande: ”Det finns bara en politisk linje i
dag och den heter vår självständighet och kampen om Norges frihet som mål.
Der Führer har högtidligen lovat att den ockupation av vårt fosterland som
Tysklands krig nödvändiggjorde, är av övergående art. Vi har ingen anledning
att tvivla på hans ord. Hittills har han hållit vad han lovat det norska folket. Det
är medvetandet om att alla, var och en på sitt sätt, arbetar mot detta mål, som i
dag gör livet värt att leva.” Två dagar senare var tidningen tvungen att ta in
följande dementi: ”Från och med i dag har Tidens Tegn ställts under förhandscensur
under en tidrymd av 8 dagar därför att ledarartikeln ’Solidaritet och
dröm’ i nr 128 den 4 juni innehöll en oriktig framställning av de historiska händelserna.”
Det är en smula oklart om det är Hitlers ordhållighet som dementeras eller
om dementin gäller löftet att lämna landet. Då humor inte hör till den tyska censurens
starka sidor måste man utgå från att det senare har avsetts.
Efter och under kriget beskylldes regeringen för att ha varit fulkomligt oduglig
och inte ha gjort någonting. Oppositionen i Oslo beskyllde den för att ha låtit
allting driva och bara tänkt på sin egen säkerhet. Nygaardsvold preciserade i ett
tal den 25 juni att regeringen tvärtom hade varit otroligt aktiv inom det område
den behärskade: ”Jag skall icke uttala mig om den militära administrationen.
Den civila däremot vill jag gärna säga några ord om.
Vi försökte, och jag tror vi lyckades, reorganisera hela den civila administrationen
för den icke ockuperade delen av Nordnorge.
Olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen blev ordnad och utvidgad till att
omfatta värnpliktigt befäl, soldater och civilt luftvärn.
103