NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

ÅTTONDE KAPITLET
Den politiska kampen 20 april–20 maj
Under krig kommer alltid det politiska och diplomatiska livet att ställas i bakgrunden
och underordnas de militära behoven. Detta betyder på intet sätt att
den politiska kamp som föres under kriget är utan betydelse. Den politiska krigföringen
är väl så viktig som under fredliga tider. Den politiska aktiviteten under
krig går framför allt ut på att sammansvetsa befolkningen kring kriget. Statsmännens
tal, hållning och uppträdande är av väsentlig betydelse för truppernas
och befolkningens stridsmoral och därför en krigsfaktor av första rang.
Att regeringens politiska kamp under kriget var minst lika misslyckad som
under den föregående förhandlingsperioden berodde inte bara på subjektiv otillräcklighet.
Krigföringen gick hela tiden enbart till fördel för tyskarna. Att leda
kampen när man går från nederlag till nederlag är en av de svåraste uppgifter
som finns. Det hjälper inte bara att blunda för nederlagen, eller försöka bortresonera
och bagatellisera dem. Särskilt under krig kommer fakta mycket snabbt
och klart till synes. Under sådana omständigheter måste kampledningen vara
besjälad av en säker tro på egen sak, och på att krigslinjen är den enda riktiga,
oavsett nederlagen. Regeringen var särskilt osäker om det senare, och dessutom
saknade den fullständigt den ”fighting spirit” som är nödvändig för att uppehålla
modet bland trupperna och befolkningen trots nederlagen.
Dessutom var de objektiva förhållanden som regeringen arbetade under utomordentligt
svåra. Från den 15 april och till den 5 maj reste regeringen cirka
500 km. till lands och 1,000 km. till sjöss, ständigt förföljd av tyskarna. Under
sådana omständigheter är det inte lätt att leda någon politisk kamp. Dessutom
sprängdes statsmännen till en del isär under den svåraste tiden. Regeringens
utrikespolitiska experter var i utlandet under kriget i Sydnorge. Utrikeskommitténs
ordförande, Hambro, satt i Stockholm och ledde den norska utrikespolitiken
tämligen oberoende av regeringen. Utrikesministern och försvarsministern
var i England och Frankrike under den sista delen av kriget om Sydnorge. För
den återstående delen av den resande regeringen var det under dessa omständigheter
mycket svårt att fatta betydelsefulla och tungt vägande beslut. I möjligaste
mån försökte de därför undgå att deltaga i någon politisk kamp, med påföljd
att tyskarna tog initiativet också på denna kampfront.
För den tyska politiska ledningen gällde det att förhindra att kriget skulle utveckla
sig till en samlad nationell resning genom att utnyttja regeringens obeslutsamhet
när det gällde att klarlägga situationen för den norska befolkningen. Då
kriget var oundvikligt förklarade de själva krig i former som underströk regering-
92