NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

som den varken representerade det norska folkets vilja eller hade någon grund i
norsk lag. Den existerade enbart för att ge ett visst skydd för norska medborgares
rättigheter när Norge var ockuperat, och skulle stiga åt sidan när den lagliga
regeringen återtog makten. Uttalandet gick vidare med att bekräfta att kungen
och regeringen skulle göra allt som var möjligt för att befria Norge och återge
landet dess självständighet så snart det var möjligt. Det tillade att ”alla norrmän
måste hjälpa den befrielsekampen om de vill vara, och vill kallas, norrmän”.
Deklarationen visade att regeringen inte hade förstått särskilt mycket. Uttalandet
att regeringen ville göra allt den kunde för att få ut tyskarna ur landet var
egentligen en maning till inbördeskrig – just det resultat som administrativa rådet
ville undvika. Dahl såg detta som det oundvikliga resultatet av fem års regering,
när Arbeiderpartiet såg samarbete mellan klasserna som sitt huvudmål och
alltså hade förlorat klassmotsättningarna ur sikte. Och även om regeringen slog
fast att administrativa rådet saknade varje grund i norsk lag, misslyckades den
med att klart ta ställning. Dahl beskriver, för att illustrera den punkten, hur Berg
skickade telegram till kungen, uppenbarligen antog han att han lättare skulle se
situationens klasskaraktär än Arbeiderpartiets politiker och därigenom, genom
att gå förbi den valda regeringen, lösa den lagligt knepiga situationen med det
olagliga administrativa rådet. Brevet nämner att tyskarna hade erbjudit sig att
förhandla med regeringen, men att det hade avvisats. Det betonade att ”initiativet
måste nu komma från den norska sidan”, och bad kungen övertala kronprinsen
att på radio vädja till folket i de ockuperade områdena att avstå från sabotage
och destruktivt uppträdande. Den 19 april bad tyskarna slutligen den norske
ambassadören i Berlin att lämna, och handsken var kastad.
Under själva kriget deltog 10 000 norska soldater i striderna i söder, och alla
var frivilliga reservister som anmält sig till de tio lokala depåer med förhoppningen
att få vapen. 5 På grund av den mycket förvirrade situationen och bristen
på klarhet i uppmaningarna från regeringen att göra motstånd, var det bara
omkring 1 000 man från Oslo som tog sig igenom för att ansluta sig till striden.
Det som drev dem i den förvirrade situationen var existensen av Quislings regering,
men bortsett från dem genomförde arbetarklassen i städerna inga aktioner.
Norska LO och det norska kommunistiska partiet uppmanade inte till motstånd
under invasionens inledande stadier och en del fackliga ledare återvände till
Oslo för att samarbeta. NKP var neutralt i söder, även om dess medlemmar där
inte nödvändigtvis lydde maningen att avstå från motstånd, strejker eller sabotage.
I norr samlades medlemmarna i NKP runt fanan och stred. Dahl tror att det
berodde på att Sovjetunionen hade bestämda intressen i Nordnorge.
5 Sammanlagt 1 355 norska militärer dödades och sårades (tillsammans med 400 civila som för
det mesta dödades av bombning) enligt norska uppgifter som citeras av Moulton och Derry.
137