NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

”Kungen och regeringen ha i detta ögonblick sett sig nödsakade att flytta sin
uppehållsort och sin verksamhet utanför landets gränser.
Genom det brutala överfall som den tyska regeringen utan varning företog,
lyckades tysk härsmakt sätta sig fast i Norge och så småningom lägga största delen
av landet under sig.
De allierade regeringar som var i krig med Tyskland – de brittiska, franska
och polska – kom högsinnat Norge till hjälp med manskap och vapen, och tills
nu har det varit möjligt att bevara en del av landet för denna lagliga nationella
regering.
Men krigets hårda nödvändighet har tvingat de allierade regeringarna att
samla all sin styrka till striden på andra fronter, och de har full användning för
allt sitt folk och allt sitt material på dessa fronter.
Under dessa omständigheter är det omöjligt att här i landet fortsätta kampen
mot en övermakt som den tyska. Vår försvarsstyrka som har kämpat med mod
och tapperhet i två månader, saknar nödvändig krigsmateriel, särskilt ammunition
och stridsflyg, och kan inte längre få det. Fortsatt kamp skulle bara leda till
fullständig förstörelse av de landsdelar som ännu är fria. Ty i sin krigföring spara
tyskarna icke de mest fredliga städer och bygder lika litet som de militära motståndarna.
Försvarets överkommando har därför rått konungen och regeringen att för
tillfället uppge kampen inom landet. Och kungen och regeringen har ansett det
som sin plikt att följa detta råd. De flyttar därför nu ut ur landet.
Men de uppger därmed inte kampen för att återvinna Norges självständighet.
Tvärtom – de kommer att fortsätta den utanför landets gränser.
Den hyser den fasta förhoppningen att de tyska våldsmännen snart skall
tvingas att lämna ifrån sig sitt byte, och att det norska folket, tillsammans med
andra folk som nu lider under tyskt förtryck, skall återfå sin rätt och sin frihet.
Norges konung och Norges regering vill i denna stridens tid vara de fria talesmännen
för det norska folkets nationella krav. De vill i möjligaste mån upprätthålla
det norska rikets självständiga liv, så att ingen av de rättigheter som
tillkommer en fri stat skall gå till spillo. Det kommer att bli deras uppgift att värna
om landets och folkets politiska rättsgrundval, så att vårt fädernesland i segerns
stund med myndighet kan träda fram och hävda sin nationella frihet.
Det norska stortingets president står i denna kamp vid konungens och regeringens
sida.
Detsamma gäller cheferna för Norges här och örlogsflotta. Och till stadfästande
av att regeringen vill vara en regering för hela det norska folket utan hänsyn
till gamla partigränser, har den i dag förstärkts genom utnämning av nya
statsråd av olika partier.
120