NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

De norska nationalsocialisterna har ett svar till reds. Det går ut på följande: I
stället för att arbeta för en hög levnadsstandard i Norge och anslag till kulturella
ändamål skulle Norges ekonomiska överskott under lång tid ha använts till rustningar.
Om Norge varit tillräckligt upprustat kunde norrmännen själva ha försvarat
sig mot det engelska neutralitetsbrottet, och då skulle inte Tyskland ha
besatt landet med vapenmakt. Följaktligen är de demokratiska politikerna som
helhet skyldiga till att Norge blev indraget i kriget.
Det förefaller ju vid första ögonkastet litet egendomligt att tyska hjälpare går
in för en linje som kunde lett till att hela den tyska flottan blivit sänkt. Saken har
emellertid sitt mycket enkla politiska sammanhang. Varje upprustning kommer
nödvändigtvis att föra till att de militära och reaktionära krafterna inom ett land
stärkes. Vid ett visst stadium av upprustningen uppstår det en viss motsättning
mellan kanoner och smör. Om upprustningen skall fortsätta utöver denna gräns
måste demokratien avskaffas. Under den demokratiska styrelseformen har nämligen
folket ett visst inflytande över att det också beviljas pengar till smör. En
auktoritär regering i Norge som hade genomfört en så långt uppdriven upprustning
att stormakterna skulle behöva räkna med ett effektivt motstånd, skulle ha
blivit ett lätt byte för tyskarna på grund av inre spänningar i landet. Norge skulle
antagligen under sådana omständigheter ha lidit samma öde som Österrike och
kapitulerat utan kamp. Om en nationalsocialistisk regering hade varit nödvändig
för att genomföra upprustningen hade kanske Norge fått tillfälle att spela Italiens
roll. Någon försvarskamp mot Tyskland skulle under sådana omständigheter
inte kommit i fråga. Resultatet skulle ha blivit värre än det blev. I likhet med hur
det blev i Österrike och Italien skulle de ekonomiska förhållandena i Norge ha
varit lika eländiga som de nu är. Men dessutom skulle man ha haft den moraliska
nederlagskänslan, och kamplusten och hoppet skulle ha avlösts av italienarens
passivitet eller österrikarens hopplöshet. Sett från tyskarnas och de norska nationalsocialisternas
synvinkel skulle ett dylikt tillstånd ha varit önskvärt. Men man
kan knappast förebrå de norska demokratiska politikerna att de inte frivilligt slog
in på en linje som i sina konsekvenser skulle ha lett till undergång för dem själva,
och för det system de representerade.
Det finns emellertid en inkonsekvent norsk variation av denna kritik mot arbetarregeringen
för bristande upprustning. Denna kritik går ut på att regeringen skulle
ha upprustat så starkt att ockupationen kunde förhindras. Men samtidigt skulle
upprustningen ha varit lagd så att den inte fick politiska återverkningar av
nationalsocialistisk eller reaktionär art. Anledningen till att Norge förlorade sin
självständighet var, enligt dessa kritiker, att arbetarregeringen förde en för svag
upprustningspolitik, och icke beviljade tillräckligt med pengar åt försvaret. Enligt
denna militära, för att inte säga naivt militaristiska, teori är därför arbetarpartiets
tidigare försvarsminister Monsen den som bär skulden för Norges undergång.
13