NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

sig från den kortsynta politikern. Praktikern bedömer ett arbetssystem utifrån de
resultat som det leder till, för politikern är arbetssystemet målet i sig självt.
Politikerna såg inte de förstörande militära följderna av sitt handlingssätt, eller
var så inkörda i den parlamentariska trampkvarnen att de inte visste hur problemen
skulle lösas på annat sätt. Därför är inte bara det parlamentariska systemet
obrukbart i krigstid, utan också de människor som bara är tränade i denna
arbetsmetod. Feltagen berodde inte på panik eller förvirring, eller på att enstaka
personer svek, utan på att man i krig bibehöll det parlamentariska arbetssättet.
På grund av att parlamentarikerna bibehöll detta system in i kriget fick man se
ett skådespel som skulle ha varit komiskt om inte resultaten hade varit så tragiska.
Efter det att utrikesministern den 9 april i Hamar hade refererat nattens
händelser gladde stortinget sig över att jordbrukskonflikten hade avblåsts och
debatterade om man inte borde vidta åtgärder så att medlemmarna av ett ”bestämt”
parti kunde arresteras. Sådana drag tyder mera på rutin än på panik och
förvirring.
Det finns en hel rad anledningar till att det parlamentariska systemet upprätthölls
två dagar för länge. Regeringen önskade inte fatta diktatoriska beslut
natten till den 9 april, och då såg den ingen annan lösning än den som följdes.
Detta berodde inte på någon personlig feghet eller rädsla för att ta ansvaret.
Men regeringen hade aldrig tidigare varit van vid detta, och i den dåvarande
förvirrade situationen var den inte i stånd att lägga om sina vanor. Därför valde
regeringen det förfaringssätt som den kände till. Regeringens missgrepp bestod i
att den inte insåg att situationen var principiellt olämplig för denna taktik. Den
måste ha insett det som stortinget insåg på kvällen den 9 april, nämligen att de
själva och deras arbetsmetoder hade blivit mer eller mindre obrukbara. Det
borde ha införts diktatur i Norge natten till den 9 april. Felet begicks klockan 5
på morgonen då regeringen gick med på Hambros förslag om att inkalla stortinget
till Hamar. Kungen och regeringen skulle senast vid denna tidpunkt fattat
ett definitivt beslut om krig eller kapitulation, i stället för att koppla in den parlamentariska
apparaten.
Det mumlas här om hänsyn till grundlagen. Detta är knappast riktigt. Grundlagens
fäder uppfattade inte demokratin som någon avgudabild, utan som ett
arbetssystem som är avpassat efter fredliga förhållanden. De var fullt på det klara
med att detta system var obrukbart i krig. Därför har varje demokrati en
dubbel ledning. Parlamentarikerna administrerar samhället i fred, militären i
krig. När kriget börjar skall den beslutande och verkställande makten glida över
till militären, medan parlamentarikerna helt kopplas av när det gäller militära
dispositioner, och deras myndighet för övrigt inskränkes till senare kontroll.
Kungen intar en dubbelställning som högsta representant för bägge systemen;
han skall förmedla övergången från det ena till det andra. I grundlagens para-
61