NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

de beslutat sig för att utföra den, och som ett slags ursäkt anföres att Norge inte
längre kan räknas som en självständig stat, då det står under tysk press. Minorna
har lagts ut, beslutet är definitivt och någon debatt om detta är överflödig. Noten
kunde bestämt uppfattas som ett sista steg för att tvinga norrmännen till att
själva sätta stopp för transiteringen till Tyskland, d. v. s. ta parti i kriget. Men
noten innehåller också en hotelse om att ifall inte norrmännen böjde sig måste
de vara beredda på ytterligare åtgärder. Även om dessa ”naturligtvis” skulle vidtas
i ”överensstämmelse med humanitetens lagar”. Detta kan endast betyda besättandet
av en eller flera stödjepunkter.
Noten offentliggjordes i eftermiddagstidningarna den 8 april, och regeringen
och stortingets utrikeskommitté sammankallades på förmiddagen den 8 april och
följande protestnot avsändes:
”Den norska regeringen protesterar allvarligt och högtidligt mot detta uppenbara
brott mot folkrätten och en sådan kränkning med våld av norsk suveränitet
och neutralitet. När den brittiska och den franska regeringen har vidtagit
åtgärder för att spärra utförseln till Tyskland, måste den norska regeringen påminna
om att den brittiska regeringen den 11 mars i år undertecknat ett avtal
med Norge som samtycker till att norska varor, och däribland till och med varor
som räknas som krigskontraband, säljas och sändas härifrån och till Tyskland.
Den norska regeringen kan icke på något sätt godkänna att de krigförande
länderna lägger ut minor på norskt område, den måste kräva att dylika minor
omedelbart avlägsnas och att vakthållningen med främmande krigsfartyg upphör.
Den norska regeringen måste förbehålla sig rätt att vidtaga de lämpliga åtgärder
som en dylik neutralitetskränkning kan ge anledning till.”
Tidigt på eftermiddagen den 8 april sammankallades stortinget till ett hemligt
möte för att dryfta situationen. Denna var ungefär liktydig med situationen den
12 mars. Även den 12 mars sammankallades stortinget för att ta ställning till ett
engelskt krav som betydde att Norge måste uppge sin neutralitet. Den 8 april var
stämningen mot England ännu bittrare, därför att situationen den 8 april inte
hade kampen mot kommunismen som bakgrund. Arbetarregeringens utrikesminister
fällde därför många bittra ord mot England på rättslig grundval. Han sade
bl. a.:
”Både den ena och andra kränkningen utföres därför att de (engelsmännen)
har makt till det. Västmakterna för kriget in på norskt område därför att de anser
att de då lättare kan vinna kriget.”
Något beslut fattades inte av stortinget, frånsett att det anslöt sig till regeringens
not och uttalade sig öppet om ”att det skulle lyckas regeringen att avveckla
de svårigheter som uppstått för vårt land och att gammal beprövad mellanfolklig
vänskap inte bringas i alltför stor fara.” Till slut gled debatten ut i en av de vanliga
debatterna om den ekonomiska beredskapspolitiken.
32