NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

det tyska bombflyget startade för att bomba de norska ställningarna. Vidare
måste ha följt en uppmaning till obstruktion, till bildande av friskaror, till gatustrider
och öppet uppror mot de främmande förtryckarna.
Till jämförelse med det senare norska uppropet återges här marskalk Timosjenkos
upprop till ryssarna i de ockuperade distrikten. Här drar man de påtagliga
konsekvenserna av att uppmana ”alla kvinnor och män att göra allt som står i
varje enskild människas förmåga”, såvitt man menar något med de orden.
”Befolkningen i de för närvarande besatta distrikten skall sörja för att hämnden
på fienden blir varaktig, fullständig och obarmhärtig. Anslut er till guerillastyrkorna,
anfall och tillintetgör de tyska transportkolonnerna bakom linjerna.
Förstör broarna. Skär av telefon- och telegrafledningarna. Bränn hus och skogar
där de tyska inkräktarna gömmer sig. Lämna inte ut ett gram livsmedel till fienden.”
Den norska regeringen ryggade tillbaka inför denna linje och levandegjorde
aldrig de abstrakta parollerna från tiden mellan den 10 och 15 april. Den ende
som följde denna linje en bit längre var vänsterns förre justitieminister major
Sunde. Den 27 april riktade han en tämligen osminkad appell till befolkningen i
de ockuperade distrikten om att göra uppror. Major Sunde är både vänsterman
och jurist och har således intim kännedom både om historiska traditioner och
lagens relativa värde.
Men denna uppmaning över London-radion från Norges ende jakobin kom
alldeles för sent, möjligheterna för ett segerrikt uppror var för länge sedan förbi.
Tyskarna erkände honom likväl som motståndare genom att ögonblickligen beslagta
all hans egendom. Den norska arbetarregeringen valde honom till statsråd.
Genom att begära att norrmännen i den ockuperade delen av landet skulle
erkänna Quisling som regeringschef lade tyskarna grunden för uppror och resningar
mellan den 10 och 15 april. Förödmjukelsen att behöva erkänna en aktiv
landsförrädare som sin främste representant väckte de nationella lidelserna.
Kravet på lydnad för nazisten Quisling skapade en sådan nationell och social
förbittring, att möjligheterna för ett revolutionärt inbördeskrig verkligen förefanns.
Regeringens abstrakta appeller av den 11 och 13 april var under dessa
omständigheter tillräckliga för att sätta processen i gång, till trots av all laglydighet.
De första tecknen började redan visa sig. Några studenter försökte spränga
en bro mellan Oslo och flygfältet Fornebu. Enstaka friskyttar dök upp.
Tyskarna fruktade denna utveckling mer än något annat.
De försökte hejda processen genom terror och genom att appellera till rättskänslan.
Redan den 12 april sände de i radio ut ett upprop, vari de fastslog att
sabotörer (!) och franktirörer skulle bli skjutna. Karakteristiskt nog åberopade de
sig på folkrätten, som förbjuder en krigförande makt att tvinga landets befolk-
73