NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

Svaret innehåller inte något godkännande av administrationsrådet. Paal Berg
har följaktligen begått en olaglig handling då han upprättat detta. Som laglydiga
medborgare borde dess medlemmar därmed träda tillbaka. Fredsförslaget som
Paal Berg indirekt gör sig till talesman för, avvisas med den motiveringen att
Norge nu är i krig som Englands allierade. Följaktligen kan Norge inte gå med
på fredsvillkor som innebär att landet skall användas som utfallsport mot England.
Likaledes avslår kungen att vara borgarklassen behjälplig med att förhindra
att kriget utvecklar sig till ett revolutionärt inbördeskrig. Principiellt är han enig
med Paal Berg om att folk i de ockuperade områdena inte bör företa sig några
rättsstridiga handlingar. Där tyskarna övertagit förvaltningen måste befolkningen
alltså framgent böja sig för överklassens och kristendomens princip: All överhet
är av Herren. Konsekvensen av denna princip är lydnad mot tysk myndighet.
Kungen nekar till att positivt ansluta sig till denna åsikt. Om utvecklingen
driver befolkningen till resning och revolutionärt krig, förklarar kungen sig neutral.
Han vill varken bromsa eller påskynda processen, För honom väger de nationella
intressena i denna stund lika tungt som borgerskapets specifika överklassintressen.
Det ser ut som om kungen och hans omgivning fullständigt ryckts med av
händelserna och endast ser den nationalistiska sidan av saken. De kanske har
drömt sig några hundra år tillbaka, till de för borgarklassen lyckliga dagar, då
den först trädde fram och ledde de nationella befrielsestriderna genom att resa
massorna. Den gången kunde borgarklassen tillåta sig att använda alla medel
och ändå till slut skapa lugn och ordning, och överta makten i kraft av sin självklara
historiska rätt. Ja – de måste nästan ha drömt sig tillbaka ända till de tider
då borgarklassen avlade män som hade mod och självsäkerhet nog att uppmana
massorna till att begå olagligheter mot förtryckarna. Detta nationalistiska rus var
kortvarigt. Den 27 augusti ser kungen rysande tillbaka på sin ståndpunkt från i
april, som kunde ha fört till arbetarmassornas beväpning och maktövertagande,
och säger:
Jag uttrycker mina varma tacksägelser till medlemmarna av administrationsrådet
för det osjälviska och självuppoffrande arbete som de utfört, och icke minst
för att de lyckades upprätthålla lugn och ordning under förhållanden då en
dumdristig handling lätt kunde ha fört till katastrofala resultat inte bara för den
enskilde, utan för hela nationen.
Borgarklassen i Oslo som inte heller i april visade någon benägenhet i jakobinsk
riktning uppfattade situationen på samma sätt som kungen gjorde det den
27 augusti. Dessutom tedde sig kriget för dem som rena vanvettet, sedan nu alla
84