NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

hade makten tvingat oss att godta allt de önskade. För att undgå detta lämnade vi landet.”
Men ett frivilligt norskt fredsförslag som det som framlades den 3 juni står
närmast i klass med en dylik total kapitulation. En Pétain-regim i Nordnorge
utan egna maktmedel skulle mycket snart pressats till tysk tjänst eller likviderats.
De moraliska följderna av att öppna fredsförhandlingar på en sådan grundval är
också helt förödande. Vid fredsförhandlingarna gav regeringen till känna att den
var villig att avblåsa kampen för Norges självständighet tills vidare. När initiativet
togs från norsk sida blev regeringen bunden att dra sig ur stridslinjen. Den
förklarade därmed att den var villig att avge ett ärligt ment och bindande löfte
om att inte blanda sig i förhållandena i det ockuperade Norge. Regeringen var
villig att avsätta sig själv när det gällde ledningen av kampen mot tyskarna. De
som ville fortsätta kampen måste finna en ny ledning om regeringen slöt fred.
Genom denna manöver förlorade regeringen till en viss grad det moraliska
grundlaget för att angripa kapitulanterna i Oslo som aktivt eller passivt hade
försökt förhindra kriget.
Om man bortser från tidpunkten var det åtminstone ett visst format över Osloborgerskapets
kapitulation. Frånsett några tyska garnisoner och försvarsanordningar
hade rådet i alla fall fått ett tyskt löfte om att det skulle få styra hela resten
av Norge som det själv ville. Men regeringen var den 3 juni villig att nöja sig
med att få styra några fiskelägen i norr, och Tromsö med närmaste omkrets. I
det tidigare citerade talet av utrikesministern förklaras regeringens villighet till
förhandlingar med att det inte var möjligt att befria Norge ”inom den allra närmaste
framtiden”. Följaktligen var det bara rimligt att regeringen inte ville föra
någon fortsatt kamp. I förhållande till sådana dagspolitiker som rättar sig efter
de praktiska och ögonblickliga möjligheterna verkar stortingspresident Hambro
som en statsman av format. Han förstår i alla fall betydelsen av en fast politisk
linje, även om den inte leder till ögonblickliga resultat. Han har också en klar
blick för de moraliska och materiella värden som skulle förspillas genom ett vällyckat
fredsförsök. Om detta skriver han följande: ”En kapitulation – och varje
diskussion om villkor skulle betyda kapitulation – skulle stå i den skarpaste motsättning
till hela den politiska linje som regeringen hade följt, och som enhälligt
beslutats av stortinget.
Om vår kamp skulle betyda något mer än en demonstration, om den skulle
betyda något för framtiden, om ett oberoende Norge skulle vara något mer än
en avlägsen dröm – så måste vi hålla flaggan vajande.
Guldreserverna i Norges bank var räddade, vår handelsflotta var utom räckhåll
för tyskarna. Den skulle bli beslagtagen av engelsmännen om Norge upphörde
att existera som självständig stat… Endast detta alternativ kunde komma i
fråga.” Stortingspresident Hambro var således fullt på det klara med att fredsför-
116