NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

från den mest fruktansvärda förintelse. När man skall leda bevisföringen utifrån
synpunkten om vad som lönar sig rent ekonomiskt, så har han otvivelaktigt lika
mycket rätt som de, som i dag jämrar sig över arbetarregeringens snålhet på
rustningsmiljoner. Hela grundvalen för denna kritik är felaktig. Kritiken går i
själva verket mycket djupare än till personen Monsen eller regeringen Nygaardsvold.
De handlade som marionetter i ett system. Därför är det i själva
verket det demokratiska systemet som denna kritik riktar sig emot. Slutledningen
måste nödvändigtvis bli, att i dag är grupprepresentationen och den konsekventa
klasskampen oförenliga med den nuvarande formen för borgerlig nationalism.
Skall den bibehållas, så blir man tvungen att godta de nationalsocialistiska resultaten.
De ivrigaste talesmännen för denna kritik mot regeringen från sommaren
1940 i Norge har i dag blivit nationalsocialister.
Det behövs heller inte mycken kännedom om vad som skedde under de avgörande
två dygnen för att inse, att en längre driven upprustning skulle ha fört till
kapitulation och inte till krig. Den 9 och 10 april stod allt och vägde mellan kapitulation
och krig. Militärväsendet kastade in hela sitt inflytande för att uppnå
kapitulation, och demonstrerade sin motvilja mot det krig som påtvangs dem
både innanför och utanför gränsen för landsförräderi. Det var tack vare militärväsendets
brist på politiskt inflytande som det blev krig i Norge. Men under våra
samhällsförhållanden är det omöjligt att öka officerskårens inflytande genom att
ställa mera pengar till deras förfogande, och samtidigt hindra officerarna att
skaffa sig politiskt inflytande. Det bästa exemplet på detta är just det land som
upprustningsivrarna alltid hänvisar till, nämligen Finland. Om upprustningslinjen
i Norge drivits längre, eller pågått under längre tid, så skulle officerskåren ha
skaffat sig det politiska inflytande den saknade för att framtvinga kapitulation
den 9 april.
Arbetarpartiregeringen är på följande grunder oskyldig till att ha förspillt
Norges självständighet genom att inte bevilja tillräckligt med pengar till upprustningen:
För det första är anklagelsen orättvis på grund av att regeringens medlemmar
upprustade i den utsträckning som det var politiskt möjligt av hänsyn till arbetarmassorna.
För det andra var det en militärteknisk omöjlighet att använda mer pengar,
på grund av de internationella förhållandena och på grund av den ytterst begränsade
militära grundval som lagts genom härordningen av år 1932.
För det tredje skulle ytterligare anslag icke ha fört till ett segerrikt krig, utan
till kapitulation. Med den officerskår som förefanns och med den anda som den
var besjälad av skulle ökade anslag ha medfört rakt motsatta resultat mot vad
anklagelsen påstår.
15