NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

den 8 april och kom till följande resultat: ”Tyskland kan över huvud inte vara
intresserat av att Norden ryckes med i kriget. Det är därför all anledning för det
norska folket att se fullkomligt lugnt på den vidare utvecklingen av den kritiska
situation som landet råkat i. Även om Tyskland skulle använda ett hotfullt språk
kan det ännu finnas utvägar.” I Tromsö hade han avancerat vidare till hallåman
i radion. Han hade en djup, litet prästerlig röst som gjorde sig utmärkt när han
sade: ”Och så avslutar vi utsändningen med vår kära och välkända psalm: Gud
signe vårt dyre fedreland.”
”Emigrationen” i övrigt bestod mest av radikala element. Detta gjorde
tromsöpolisen ytterst osäker. Poliskåren var där som på andra ställen uppfostrad
i den enkla patriarkaliska tron att alla radikala, inberäknade vänstermän, i grund
och botten var bolsjeviker. Bolsjevikerna, utgick de ifrån, var antingen kvinnoskändare
eller bankrånare. Särskilt kände tromsöpolisen ett tungt och tryckande
ansvar beträffande allt det medförda guldet. Det folk som omgav guldet ingav
heller inte någon omedelbart förtroendefull känsla. Finansministern var en arbetarpartiman
som suttit i fängelse som militärvägrare. Den nye direktören i Norges
Bank var ett slags vänsterman som till hjälp hade fått två sekreterare som i
Tromsöpolisens ögon tog sig ännu underligare ut. Den ena hade tidigare ordnat
med finanserna i kommunistgruppen Mot Dag som inte haft det bästa rykte rent
affärsmässigt sett. Den andra sekreteraren var kommunist och hedersöverste i
ryska armén.
105