NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

det att tyskarna anföll besvarades detta med vapen från de norska landmilitärernas
sida, om man bortser från skärmytslingen vid Mittskogen.
För att värna landets neutralitet öppnade det norska kustförsvaret eld enligt
neutralitetsvärnsinstruktionen, då tyskarna befann sig inne på norskt territorialvatten.
Vid middagstid hade Norges neutralitetsvärn nedkämpats, så när som på
några få och obetydliga undantag. Från denna tidpunkt och till på kvällen den
11 april härskade militärt sett fred. Två till tre fredliga dygn fick tyskarna för att
sätta sig fast och få fram förstärkningar till Sydnorge. Den militära betydelsen av
detta var ytterligt stor, om inte avgörande, för fälttåget om Norge. Trots mobiliseringsordern
utnyttjade det norska militärväsendet denna frist i mycket liten
utsträckning. Vid de militära arsenalerna rådde oordning och förvirring under
dessa två–tre dygn. Ingen var fullt säker på om det skulle mobiliseras eller inte
efter de olika mobiliserings- och demobiliseringsorderna. Dessutom hade militärerna
icke en aning om hur mobiliseringen skulle försiggå. Att utlämna vapen
och utrustning utom på reglementerat sätt stred mot deras innersta instinkter.
Följden var att enstaka frivilliga som anmälde sig vid huvudarsenalen på Gardermoen
blev mobiliserade och demobiliserade tre gånger under loppet av dessa
dygn. En rad avdelningar blev hemsända av officerarna. De militäravdelningar
som låg inne på övning den 9 april fick order om att inte skjuta.
Situationen under dessa dygn kan karaktäriseras som att det härskade fred
”de facto” medan det ”de jure” rådde krigstillstånd. Detta juridiska krigstillstånd
kunde inte slå om till militärt krigstillstånd därför att det tog nästan två dygn för
politikerna att arbeta sig fram till ett avgörande beslut, och ännu ett dygn innan
detta beslut nådde fram till soldaterna. Två till tre dygn tog det innan befolkningen
kunde få klart besked från de politiska och militära myndigheterna om
att det var krig i landet.
Det verkade fullständigt obegripligt för folk med sunt förstånd att det var
nödvändigt med så lång betänketid i en akut situation. Till en början tvivlade
man därför starkt på att detta kunde ha gått riktigt till. Det måste ha varit fientliga
krafter som gripit in och förhindrat befolkningen att få kännedom om detta
tidigare. I de centrala militära instanserna måste det ha suttit agenter för fienden
och givit falska order. Då ordern om att inte skjuta rättades, tillfogades det att
den första ordern hade varit falsk.
Hela denna teori gjordes sannolik genom de högre militärernas hållning under
kriget. Det är inte många i Norge som har något berömmande att säga om
norska officerare över kaptens grad. En följd av denna teori var att det uppstod
en formlig lynchstämning mot officerarna. De blev kollektivt stämplade som
förrädare och gjordes till syndabockar för all förvirring och oreda, både under
de första dygnen och senare.
56