NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

Avvikelser härifrån kommer att medföra det allvarligaste personliga ansvar för
vederbörande.”
Stortingets sista sammanträde
Just som Quisling hade ”avsatt” regeringen började stortingets sista sammanträde
kl. 21. Frågan som fortfarande stod öppen var om norrmännen i fortsättningen
skulle göra motstånd. Visserligen hade regeringens avvisande godkänts,
och därmed också kustförsvarets kamp mot ockupationsmakten. Men ännu hade
inte hären satts in. Frågan var om denna skulle fortsätta kustförsvarets kamp,
eller om det skulle ges order om kapitulation.
Möjligheten att kapitulera stod fortfarande öppen. Mellan de två stortingsmötena
i Hamar uppmanades regeringen ånyo att kapitulera genom följande telegram
från minister Bräuer:
”I det jag upprepar min hemställan sedan i morse, vill jag ännu en gång på
det allvarligaste fästa regeringens uppmärksamhet på det förhållandet, att norskt
motstånd mot de operationer som vi igångsatt är fullständigt meningslöst och
icke kan undgå att förvärra Norges ställning. Jag upprepar att dessa handlingar
icke betyder att Tyskland, varken nu eller i framtiden, har för avsikt att ingripa i
konungariket Norges territoriella integritet och politiska oberoende.”
I en konferens mellan de två stortingssammanträdena i Hamar beslöt regeringen,
förstärkt med representanter för stortinget, att godkänna detta telegram
som grundval för förhandlingar och framlägga frågan inför stortinget. Stortinget
måste därför i Elverum ta ståndpunkt till frågan: krig eller nya förhandlingar om
kapitulation. Stortinget valde enhälligt att inlåta sig på nya förhandlingar med
tyskarna. Detta var otvivelaktigt den lättaste utvägen för stortinget, men också
den mest skadliga sett från nationell försvars synpunkt. För var timme som gick
blev möjligheterna till försvar mindre. Regeringen föreslog att det skulle väljas
ett förhandlingsutskott som skulle bestå av en representant för vart och ett av de
fyra stora partierna. Detta gjordes, och Lyche, Mowinckel, Sundby och Koht
valdes att resa till Oslo och förhandla med tyskarna.
Nu hade det emellertid börjat gå upp för stortinget att den parlamentariska
arbetsmetoden lämpade sig dåligt när det var krig. Därför beslöt stortinget att
införa regeringsdiktatur, och upplösa stortinget. All makt lades i regeringens
händer genom följande enhälliga fullmaktsförklaring: ”Stortinget ger regeringen
de mest vittgående fullmakter att vidtaga de åtgärder och bestämmelser som
krävs för att tillvarataga landets intressen, tills stortinget efter konferens mellan
regeringen och stortingets ledning åter kan inkallas till ett nytt sammanträde.”
Under enhällig anslutning från stortinget sade därefter stortingspresident Hambro:
”Det är av största betydelse att upprätthålla den lagliga norska regeringsmak-
49