NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

giske ledare biskop Berggrav. Därmed skaffade han sig en ny spik till sin politiska
likkista. Talet utlöste omedelbart raseri i den borgerliga pressen i Oslo. I förbittringen
avslöjade de en del mycket väsentliga drag hos den borgerliga demokratin.
De preciserade, trots alla fullmaktsförklaringar till regeringen, att det är
kungen som är landets diktator i krig, och det tillkom honom och inte arbetarregeringen
att fatta väsentliga avgöranden. Utrikesministerns frimodiga yttranden
om Oslokapitulanterna har senare strukits i den officiella norska Vita boken.
Regeringens politik gick nämligen denna gång och senare framför allt ut på
sammanhållning. Varje kapitulant kunde således räkna på en välvillig hållning
från den krigförande regeringens sida. Regeringens inställning till denna fråga,
eller rättare sagt brist på inställning till kapitulanterna, gjorde varje kapitulation
för tyskarna i det ockuperade Norge fullständigt riskfri. Därför kom inte tyskarna
att sakna norska hjälpare sommaren 1940, men dessa konsekvenser av regeringens
”geniala” sammanhållningstaktik skall vi återkomma till under behandlingen
av utvecklingen i det ockuperade Norge.
Den tyska krigsförklaringen, och beskyllningen för att ha skapat krigstillstånd
mellan Norge och Tyskland, måste emellertid regeringen svara på. Detta gjordes
i ett upprop den 28 april, vars viktigaste del lyder:
”Det norska folket har icke låtit skrämma sig av bombkrig och
andra härjningar. Det ansåg sin självständighet så värdefull, att det hellre
ville fördra kriget än böja sig under tyskt tyranni.
Det tyska riket har självt försatt sig i krigstillstånd mot Norge. Norge
önskade icke krig, och bar icke vapen mot någon.
Men det norska folket möter kriget med en fast vilja att värja sin självständighet.
Och det är en plikt för den norska regeringen att föra striden
för folket.
Kungörelsen om krigstillstånd gör ingen skillnad för Norge. Kriget
fortsätter nu som förut. Och det skall fortsätta ända tills våldsmännen
har drivits ut ur landet och Norge ånyo är fritt.
Den norska regeringen sänder sitt tack till den brittiska, franska
och polska regeringen som hjälper Norge i denna kamp. Tillsammans
för alla dessa regeringar en kamp mot den våldsmakt som kränker folkrätten
och vill kuva de små nationerna.
Den norska regeringen litar på att rätts- och frihetstankarna skall
vinna till slut. Den vet att lagbrott och våldsdåd kan föra stor skada
över landet. Men den vet lika visst att det norska folket inte därför vill
uppge den frihet som grundlagen av år 1814 har stadfäst i landet.
Den norska regeringen säger ingenting nytt när den kungör: Striden
för självständigheten fortsätter.”
96