NielsKaareDahl,Den norska tragedin - Marxistarkiv

Appendix
Nils Kaare Dahl 1909–1996
Jag kände Nils Dahl bara under de sju sista åren av hans liv, men det jag lärde
mig av honom och det han sade till mig gjorde ett bestående intryck. Han kom
från en mycket privilegierad norsk familj. Hans farfars far hade varit guvernör i
Halden under den danska kronan när Bernadotte invaderade 1814, och när
Halden öppnade sina portar. Han var alltså en av ”männen från Eidsvoll”, de
ledande norska medborgare som uppmanade den svenske kungen att acceptera
kronan från ett konstitutionellt Norge. På samma sätt som de som undertecknade
den amerikanska konstitutionen, är ”männen från Eidsvoll” Norges grundare.
Nils utbildades vid den kungliga militärakademin och, eftersom hans familjs
företag var inblandad i kartläggning, utbildades han till civilingenjör. Han blev
reservofficer i den norska armén.
Han gick 1929 in i både det norska kommunistiska partiet (NKP), ur vilket
han snart uteslöts som oppositionell, och den helt unika sammanslutningen av
intellektuella kring tidskriften Mot Dag. Den var ursprungligen avsedd att dra
studenter och intellektuella till Arbeiderpartiet. Från 1926 till 1929 var den knuten
till NKP, men i och med ultravänstervändningen mot ”högeranhängare”
blev föreningen Mot Dag knuten till IVKO (den internationella opposition som
inspirerades av Brandler och Thalheimer). Det var en grupp med för sin tid
mycket progressiva och avancerade idéer på många av det sociala och politiska
livets områden.
Han var våldsamt oenig med Arbeiderpartiregeringens försvarspolitik. Från
slutet av 1920-talet tog bourgeoisien starkare kontroll över de väpnade styrkorna,
vilka blev mindre användbara för nationellt försvar eftersom officerarna
fruktade och hatade arbetarna mer än något annat. En del av vapnen i barackerna
flyttades och förvarades på särskilda hemliga platser för att hindra arbetarna
från att beväpna sig. Det var inte till någon hjälp när tyskarna invaderade
1940. Arbeiderpartiregeringen byggde upp statens försvar och upplöste arbetarrörelsens
egna försvarsorganisationer. Arbetarnas försvar, som sattes upp efter
beslut av Landsorganisationens kongress 1931 för att försvara arbetarna mot
”varje olagligt angrepp”, för att försvara arbetarrörelsens egendom och förhindra
en fascistisk kupp, upplöstes, tillsammans med Arbetarnas idrottsförbund, som
vid vissa tillfällen mobiliserats för gatukamp mot fascister. Nils ansåg att allt detta
var bevis för att arbetarrörelsen övergav klasskampen för klassamarbete, och
kom på senare år att kritisera den nuvarande generationen unga kamrater för att
inte ha tillräcklig vana vid vapen.
127