Kallsortering

Dumpningen tycks ha kunnat fortga Hinge utan allt for dramatiska konsekvenser, men
till slut kunde stanken och den patagliga osundheten bli borgarna overmaktig. Det
berattas t ex att biskop Notger i Liege (972-1018) lat avleda en biflod till Meuse for att
dels forbattra halsotillstandet i staden, dels gora den mer lattforsvarad (Pirenne 1969).
Antagligen tjanade den avledda floden bade som vallgrav och dumpningsplats for avfall
och det forbattrade halsotillstandet kom av att det okade vattenflodet battre maktade
transportera bort vad som tidigare stilla hade ruttnat i den illaluktande vallgraven.
Vattensamlingar och vattendrag ar tidigt anlitade kvittblivningsplatser. Ar 1371
beordrades t ex slaktarna i York att anlagga en pir ut i floden Ouse, vid en sarskild
plats, varifran man fick slanga sitt avfall, slaktarna i London hade 1369 blivit forbjudna
att langre anvanda "Bochersbrigge" for samma andamal, och denna bro revs for att
garantera forbudets efterlevnad, (Salusbury 1948).
En tidig vattenkvalitetskonflikt uppstod nar olbryggarna, som hamtade sitt vatten i
samma vattendrag, fick sin verksamhet stord av fororeningen med latrin och avfall. 61
var i staderna en viktig produkt, att dricka vatten framstod som en extrem fattigdom
varfor konsumtionen av ol var stor, 3-4 liter per person och dag kan betraktas som
stadsbefolkningens normalkonsumtion i Sverige under 1500-talet, (Thunaeus 1968).
Vid medeltidens slut var de vasteuropeiska staderna, med nagra fa undantag, fortfarande
sma. Det fanns gott om floder, sjoar och kringland dar avfall av varjehanda slag kunde
dumpas. I Sverige var detta forhallande sarskilt tydligt. Har anvandes till och med
avfallet som utfyllnad i vatten. Spar av sadana fyllningar finns pa flera olika hall. De
aktualiseras ofta i samband med byggande, t ex i centrala Stockholm, som under langa
tider expanderat ut fran de ursprungliga holmarna genom sadan utfyllnad.
Kring Stockholm dumpades latrin och koksavfall i stora mangder. Runt den gamla
stadsholmen ligger fern hundra ars avfall i allt tjockare och vidare ringar. Dumpningen
genomfordes metodiskt och den hade sa hog prioritet att stadslagens byggningabalk fran
1350-talet foreskrev att den som bygger vid vatten skall forst av allt skall anlagga broar
(i modern svenska snarast bryggor) sa att de, som bor och verkar ovanfor och innanfor,
renligt och utan skada skall kunna komma till vatten. Ett viktigt skal for att na vatten
var just dumpning.
Nar den permanenta sjomuren anlades under 1400- och 1500-talen hindrades tippningen
av avfall i strandkanten, varvid Stockholm fick problem likartade de kontinentala
stadernas. Sa sent som ar 1849 beslot man under varen att rensa upp staden och med
pramar fora bort "den orenlighet som ligger kring staden, nedan alia grander och fyller
sa att ingen kommer till vatten". Samtidigt beslots att anvisa dumpningsplatser oster och
vaster om staden dar avfall kunde laggas i vantan pa en arlig borttransport.
Trots forbudet mot dumpning i vatten var det manga, som loste sina avfallsproblem vid
stranderna och vintertid vid vakar pa isen. Period vis kunde denna dumpning sanktioneras
inom vissa inpalade omraden nar ny mark behovdes for stadens tillvaxt.
Avfallet spreds och dumpades aven pa marken kring andra boplatser. Pa sa satt kom det
att tjana som utjamningsmaterial och fundament till senare bebyggelse. I Dragor, som
ingick i den ekonomiskt mycket betydande "Skanemarknaden" under 1300-, 1400- och
1500-talen, harman vid utgravningar funnit en "garbogen" landhojning om i genomsnitt
35