Kallsortering

insamling. Renhallningsverket skotte denna del av sin verksamhet pa samma villkor som
ovriga entreprenorer, men genom sitt val genomarbetade system och med stod av stadens
halsovardsnamnd kunde man snabbt erovra i det narmaste hela marknaden.
Koksavfallet och sopor samlades i ronda baljor rymmande hogst en hektoliter (100 liter),
en eller flera pa samma gard. De stalldes upp pa en liten cementplan med lagpunkt i
mitten, fran vilken planen dranerades i en underjordisk ledning. Foreskriften om
cementplanen kom till for att marken under baljoma inte skulle "nedsyras" samt for att
i baljan befintlig vatska skulle kunna slas av innan baljan bars ut for tomning. Man
kunde snabbt konstatera att sadant vatten inte varit till besvar vid de beskrivna
anordningama. Baljoma tomdes dagligen.
Det skall kanske papekas att man i borjan av 1890-talet inte hade nagra rapporter om
problem med fastfrusna baljor, men stundom fros avskradet fast i baljoma. Detta trodde
man sig emellertid kunna komma tillratta med genom att salta i botten av baljoma.
Problemet med fastfrusna sopor i behallare skulle forbli ett renhallargissel tilllangt fram
pa 1960-talet och tycks forst ha losts i och med att papperssacken kom i allmant bruk
samt att vi ungefar samtidigt larde oss att forpacka vart koksavfall pa ett andamalsenligt
satt.
I samband med att avfallet delades upp i "godselsopor" och "skrapsopor", strax efter
sekelskiftet, utokades antalet karltyper i bruk. I Stockholm anvandes till godselsopoma
de aldre 1,5 hektoliters tunnorna som ofta utgjordes av gamla avsagade fotogenfat och
dylikt, medan skrapsoporna samlades upp i nytillverkade behallare av 3 till 5 hektoliters
volym, vilka hanterades av tva man tillsammans.
Insamlingen av fast avfall - hushallsavfall - har genomgatt en utveckling utan nagra
revolutionerande sprang. Karl och hamtningssystem har anpassats till tidens allt mer
sofistikerade teknik, men grunden kvarstar i de fiesta fall - uppsamling i behallare,
manuell hamtning till fordon for transport till nagon form av disponering. Arbetet har
blivit lattare och mindre motbjudande att utfora, men samtidigt har stressen okat och
slitaget pa de anstallda ar idag uppenbart.
Under 1930-talet introducerades sopnedkastet av HSB. Det presenterades da som en
koksavfallets motsvarighet till dammsugaren och WC't. Sopnedkast installerades
emellertid endast i nybebyggelse, varfor dess betydelse var tamligen ringa fram till
1960-talets forcerade bostadsbyggande. Under 1960- och 1970-talen utvecklades ett
mellansteg i insamlingstekniken - steget mellan sopnedkast och insamlingsfordon - i
form av sopsugar, sopskruvar etc. Den automatiserade uppsamlingen kan forefalla vara
ett nytankande, men i grund och botten arden bara en forlangning av sopnedkastet, sa
att det nar anda ut till hamtningsfordonet.
44