Kallsortering

stonnakt. Problemet var att ravarukallorna overexploaterades pa grund av krig och en
alit for omfattande handel. Den lokala befolkningens begransade behov kunde landskapet
kanske sorja for och tolerera, men nar materialet transporterades allt for langt bort fran
fyndplatsen kom de gamla kretsloppen att brytas i sa hog utstrackning att miljoproblemen
var ett faktum.
I detta ryms aven en resursekonomisk marklighet. De fornyelsebara resursema, t ex
skogen, kan utannas och forsvinna varefter overbetning och jorderosion kan helt omojliggora
aterkultivering av marken. Lagerresurserna toms mer sallan totalt. toms ner
till den niva dar fortsatt utvinning anses olonsam, dvs utifran tidens teknik och marknader.
Det finns inget som sager att man i framtiden inte kommer att ateruppta utvinningen
med effektivare teknik eller mot battre betalning (stabilt hogre priser).
De verkliga avfallsproblemen- alltsa de vid sidan om stadshygienen - uppkommer nar
varldens befolkning plotsligt exploderar i tillvaxt under artonhundratalet samtidigt som
industrialismen vaxer fram med en okad konsumtion per capita som foljd. Industrialismen
mojliggor - och forutsatter - att man slutgiltigt bryter med traditionen att framst
utga fran de lokala ravarutillgangarna for sin konsumtion. Massproduktionen forutsatter
att produkterna sprids over vaxande marknader - langt bort fran de lokaler dar ravarorna
funnits. I massproduktionen blev sa den modema tekniken fullvuxen, och den kom
snabbt att reproducera sig i behovet av mer teknik i form av transporter av ravaror till
fabrikema, behov av ytterligare maskiner och sedan i behovet av transporter for distribution
av varoma. Till sist utvecklade sig renhallningen och tekniken for omhandertagande
av avfall till en ren kvittblivningsservice at produktionen; Den moderna teknikens
sista stall av naturen.
Behandlingstekniken som kvittblivningsteknik ... en ren
service for och underhall av konsumtionssamhallet
5.2.1 Forbranning
A vfallets omhandertagande har i de fiesta kommuner kontinuerligt forbattrats i teknisk
bemarkelse. De gamla avstjalpningsplatserna har utvecklats till allt mer valskotta avfallsupplag,
framst med avseende pa miljoskyddet, dvs avfallsupplaget skall inte pa kort sikt
fora med sig allt for omfattande negativa konsekvenser for omgivningen. Under mycket
lang tid har tippningen kompletterats med destruktion i form av oppen okontrollerad
forbranning. Det finns uppgifter om oppen forbranning redan fran kung Salomos
Jerusalem, (STU 1982) och i modern tid har destruktionsanlaggningar byggts sedan
mitten av 1800-talet. Den forsta riktiga forbranningsanlaggningen i Sverige byggdes i
Lovsta 1905, i avsikt att forse pudrettfabriken pa samma omrade med varme. Som
bransle utnyttjade man da skrapsopon1a fran Stockholm.
Pa avstjalpningsplatsen vid Skrappekarr i Goteborg eldade man redan pa 30-talet lattare
avfall, t ex kartonger och tra, under ett honsnat som spandes upp for att forhindra
spridningen av sotflagor och glod. Under 1950-talet ersattes Skrappekarr med ett nytt
avfallsupplag pa Brudaremossen, men forbranningen pa Skrappekarr fortgick alltjamt nar
Goteborg tillsammans med forortskommunema lat utreda en eventuell framtida gemensam
destruktionsanlaggning 1963. Det var redan da svart att finna mark, som kunde
48