En kamp om själar - Doria

en kamp mot ryssen och inte om en kamp mot landsmän, hur mycket
socialister de än kunde tänkas ha varit. 386
Att det fanns präster som ställde sig på de rödas sida med vapen i hand
har vi åtminstone ett bevis på. Kirsti Kena talar visserligen om två till tre
präster men då är två av dessa närmast sådana som sympatiserade med de
röda och därför förargade de vita. Det var förstadsprästen i Tammerfors,
Alfred Rikhard Wellroos och kyrkoherden i Sjundeå, Karl Rikard
Bonsdorff. 387 Den tredje prästen som verkligen grep till vapen kan så till
vida vara av intresse, eftersom han enligt uppgift var präst i Strömfors
församling, som inte låg långt från Borgå. 388
Einar Rauhamäki var född i Borgå den 27 november 1883 där han
också hade gått i skola. År 1917 blev han adjunkt i Strömfors. Han påstod
om sig själv under inbördeskriget att han var folkkommissarie och manade
därför till kamp mot de vita. Trots sina sympatier för de röda och sina
häftiga utfall mot Finlands evangelisk-lutherska kyrka och dess präster,
som enligt honom tjänade, ”fan och mammon”, kvarstod han som präst i
församlingen. När tyskarna den 8 april 1918 intog Strömfors flydde han
tillsammans med de andra röda från orten. 389
386
Ylikangas 1993a, 102; Ylikangas 1993b, 61, 491.
387
Kena 1979, 62; Godenhjelm 1927, 192, 285. I vilken utsträckning Bonsdorff
verkligen sympatiserade med de röda är svårt att avgöra. I den nekrolog som Arne
Rosenqvist efter hans död skrev för Svenskt kyrkoliv i Finland framkommer ingenting
som direkt skulle ge stöd för ett sådant antagande. I slutet av nekrologen skriver dock
Rosenqvist: ”Den söndring och tvedräkt, som var vårt folks förbannelse under frihetskrigets
dagar 1918, fick han själv genomkämpa. Den blev för honom tillspetsad genom
personliga motsatser och slitningar. Sällan lät han dock andra ana de själslidanden och
den kamp, som allt detta vållade honom. – – – Under våra senaste krig fick han
emellertid även personligen uppleva den förlikning mellan olika sociala samhällsskikt,
som blev vinterkrigets stora välsignelse för vårt folk”. Se Rosenqvist 1943, 46-47.
388
Kena 1979, 59, 61-62.
389
Enligt Kansanaho (1994, 291-298) avhöll domkapitlet i Borgå Rauhamäki från hans
prästtjänst. Han flydde senare till Stockholm och därifrån till Petroskoi samt vidare till
Ingermanland. Där greps han i samband med folkförflyttningen åren 1936-1937 och
sändes till Sibirien, där han troligen dog år 1974.
145