En kamp om själar - Doria

Kapellan Emil Panelius däremot bodde kvar i Borgå under hela den tid
inbördeskriget varade. Att han högaktades och uppskattades också av de
röda finns det flera belägg på. I biografin över Panelius kan vi bl.a. läsa:
411 Panelius 1985, 15.
412 Panelius 1985, 21-22.
413 Juva 1977, 46.
156
Under röda tiden bodde Sigurd (f. 28.12.1895) och Armas (f. 6.5.1898)
inackorderade hos sin släkting Sofi von Bonsdorff i Helsingfors [...] En dag blev
det husundersökning som gjordes av några rödgardister för att söka eventuellt
gömda vapen, antagligen efter angivelse. Då ledaren för gruppen frågade efter
deras namn och fick veta att de var söner till f.d. fängelseprästen Emil Panelius
avbröts undersökningen omedelbart och männen gav sig iväg utan närmare
förklaring.” 411
Emil Panelius råkade också ut för en alldeles speciell händelse som det är
skäl att återge. Händelsen utspelades på en söndag under den s.k. ”röda
tiden” i Borgå. Panelius hade just börjat sin predikan när en grupp
beväpnade rödgardister stövlade ”fram längs mittgången, stannade där ett
ögonblick och vandrade sedan upp på läktaren mitt emot predikstolen. Där
satte de sig och riktade sina gevär mot predikanten. Han lät inte detta
kusliga intermezzo bringa sig ur fattningen, utan fortsatte gudstjänsten
ända till slut”. 412 Några åtgärder att gripa Panelius gjorde inte de röda
kyrkobesökarna, utan Panelius fick lämna kyrkan utan att bli antastad.
Att prästerna i Borgåbygden stod på de vitas sida finns det knappast
något tvivel om. Detsamma var för övrigt fallet i så gott som hela Finland.
Därför kan Mikko Juva i sin undersökning ”Valtiokirkosta kansankirkoksi”
konstatera att prästernas sympatier och stöd var så gott som helt på de vitas
sida. 413