En kamp om själar - Doria

14.2.2. Socknen
Många av arbetarföreningarna i socknen där de aktivaste röda fanns hade
inte det medlemsunderlag som de skulle ha behövt för att de verkligen
skulle ha kunnat påverka utvecklingen. Deras påverkningsmöjligheter var
och förblev mycket begränsade.
En faktor som spolierade flera av de mera aktiva arbetarföreningarnas
möjligheter att engagera arbetarna var att många av föreningarna var
belägna på platser som på olika sätt hade berörts av någon form av religiös
väckelse.
Jag väljer att börja i bygdens västra del, Kullo. Här uppstod kring sekelskiftet
1900 en lokal väckelse. Kullo besöktes av en kvinnlig evangelist
som hette Emmy Palm från Borgå Fria Inremissionsförsamling. Trots att
hon representerade en friförsamling kom den väckelse som startade i Kullo
att hållas inom församlingen. Man började med att fira gudstjänster i
hemmen. Efter 1902 flyttades gudstjänsterna till skolan i Kullo för att flera
personer skulle få rum. Som talare anlitades i första hand församlingens
präster. År 1916 byggdes Kullo bönehus. 559
Inte långt från Kullo låg såväl Mickelsböle som Svartbäck. I Svartbäck
fanns före inbördeskriget också planer på att bygga en kyrka vilket visade
trons starka förankring i den sydvästra delen av bygden. På samtliga dessa
orter fanns arbetarföreningar. Den kyrkliga verksamheten hade sålunda
fasta punkter åtminstone i Kullo och Svartbäck med entusiastiska
medlemmar. Det är svårt att tänka sig att arbetarföreningar under sådana
omständigheter skulle ha lyckats mobilisera folk att vända sig mot
församlingen och den kristna tron.
Ser man på området kring Hindhår, där det också fanns en arbetarförening,
kan man notera att svenska Missionsförbundet aktivt hade
bedrivit evangelisationsarbete i trakten. I slutet av 1800-talet hade det i
Söderveckoski, väster om Hindhår, byggts ett bönehus med ekonomiskt
understöd från Sverige. Anders Allardt berättar i sin sockenhistoria hur
”denna rörelse gjorde alla jämlika, torparen var jämställd med bonden,
559 Ekestam 1933, 8.
228