En kamp om själar - Doria

hungeruppror, där massorna sattes i rörelse på grund av livsmedelsbristen.
530
Att våldet sedan fick överdrivna dimensioner i form av mord, stölder
och skövlingar, får man nog räkna med att i första hand hade sina orsaker
i att de ofta unga och omyndiga ynglingarna i sin iver blev blinda för
samhällets moraliska realiteter. Samtidigt eggade de upp varandra och
händelserna kom därför att glida dem ur händerna. R. H. Oittinen noterar
i sin bok om arbetarfrågan och arbetarrörelsen att socialismen som sådan
var alltför abstrakt och dess mål alltför diffust för att den skulle ha fått
arbetarfolket i rörelse. Det som enligt Oittinen drev arbetarna framåt var
en obestämd längtan efter ett bättre och lyckligare liv. 531 På samma linje
är Leino Hassinen i sin bok ”Kristinusko ja kommunismi” (Kristen tro och
kommunism). Han menar att kunskapen i den ideologiska bakgrunden
överlag inte är särskilt stark bland gemene man. Att man ger sin röst åt
kommunismen är ofta ett utslag av bitterhet över att arbete fattas och att
livet känns tungt och hårt. Man ger helt enkelt utlopp för sitt missnöje. 532
Eira Paunu, som har skrivit om sin far Hjalmar Paunu och hans
verksamhet i Pojo under inbördeskriget, berättar om trons djupa förankring
hos de röda. Paunu redogör för hur dessa i stora skaror samlades till
andaktsstunder som hennes far höll. Detta stöder mina antaganden att en
materialistisk ideologi, som varit kyrkans viktigaste motiv att ställa sig på
de vitas sida, var främmande för de allra flesta röda. Paunu skriver att
hennes far har berättat hur männen i stora skaror fördes till fronten och hur
rödgardisternas hustrur samlades inför Guds ord. Stämningen var speciell
och spänningen stor. Det gjorde att Hjalmar Paunu som aldrig annars
kunnat få folk att gråta nu fick bevittna hur de grät ”utan min hjälp av sig
själva”. 533 Den vanliga människan i denna tidens Finland vidkändes
knappast den materialistiska och gudsförnekande ideologi som de
nationella röda ledarna bekände sig till. 534
530
Virrankoski 2001, 723.
531
Oittinen 1948, 169.
532
Hassinen 1967, 99.
533
Paunu 1990, 160; Kortekangas 1974, 124.
534
Jakobson (2001, 48) skriver: ”Undantaget var de rättrogna finländska bolsjevikerna,
den tidens taistoiter, vilkas enda fosterland var en socialistisk utopi [...] dessa uppgick
217