En kamp om själar - Doria

och härskarna stod i strid med Guds vilja. Vidare fastslås att religionen
enligt Lenin är en sömndrog för folket. Kyrkan med sina präster är den
som matar folket med denna drog. Varje kyrkosamfund är oberoende av
dess trosbekännelse ett redskap för kapitalismen och dess förslavande av
det arbetande folket. 467
Sammanfattningsvis kan man notera att en majoritet av kyrkans folk i
första hand ansåg att orsaken till inbördeskriget var att de röda hade
övergett tron på Gud. För det andra kunde kyrkans folk inte acceptera de
rödas tal om en klasskamp. För dem var endräkt en grundförutsättning för
landets framtid. Så kunde G. G. Rosenqvist karakterisera kriget som en
rättskamp till försvar för hem och härd, liv och arbetsfred, rättsordning och
kultur. Han skydde inte ens att tala om ”ett heligt krig”. 468
Andra ledande teologer och präster intog samma inställning till de röda.
Ärkebiskop Gustaf Johanssons hållning till socialismen var entydigt
negativ. Sålunda kunde Johansson konstatera, hur upproret hade visat vad
en socialistisk stat var och han menade att det fanns all orsak att för evigt
begrava socialismen. Det bör dock noteras att han samtidigt nog ansåg att
arbetarbefolkningens förhållanden borde förbättras, men inte med hjälp av
socialismen. Samma negativa inställning till socialismen intog Borgåbiskopen
Herman Råberg. 469
Vid kyrkomötet hösten 1918 antogs en proposition i vilken det ingick
skarp kritik mot de röda men också mot samhället som sådant. ”Vi måste
bekänna: oss fattas mycket, vår folksjäl är sjuk [...] vårt folk kan helas
endast om ’bättring sker hos hvarje enskild’ ”. Adressen avslutades med
en förhoppning om att den svåra tid man levde i skulle leda till självrannsakning
”och hänvisning till våra fäders Gud”. Propositionen underskrevs
av samtliga delegater och upplästes i kyrkor runt om i Finland. 470
Linjen inför framtiden var klar och entydig, uppföljningsarbetet efter
inbördeskriget innebar fostran och utbildning. En naturlig följd av detta var
att kyrkan i fånglägren, där förhållandena var odrägliga, inte i första hand
skulle satsa på själavård eller konkret hjälp i form av mat och kläder, utan
467 Vento 1930, 1-5; Murtorinne 2000b, 89; Barron & Waddams 1951, 15-16.
468
Vikström 1966, 308.
469
Kena 1979, 98-99.
470
Juva 1976, 106; Kmprot. Bihang 1918.
191