En kamp om själar - Doria

8.3. Kyrkan och våldet
För att få riktiga proportioner på det som beskrivs som martyrskap, lidande
och offer, kan det vara skäl att kort redogöra för vad som hände med de
präster och andra kyrkligt anställda som blev på den röda sidan.
Tabell 15. De rödas behandling av de i kyrkan anställda. 390
Mördade Misshandlade På flykt
Präster 10 36 51
Övriga kyrkoanställda 9 18 19
Summa 19 54 70
Av morden skedde fem i den s.k. mordcentralen i Kouvola-Koria 391 , vilket
innebar att det ingalunda var vanliga röda som i sitt hat till kyrkan tog livet
av prästerna, utan dödstraffen utdömdes av de rödas ledare. Kyrkans
egendomar blev på en del orter bortrövade eller brända. På en del ställen
vanhelgades kyrkorna.
Tabell 16. De rödas framfart med församlingarnas egendomar. 392
Rövade Brända Vanhelgade Verksamheten störd
Prästgårdar 82 10
Kyrkligt anställdas hem 31
Kyrkor 41 10 50 55
Summa 154 20 50 55
Våldet torde trots allt inte ha varit större eller grymmare mot prästerna än
mot andra som blev kvar på den röda sidan och som vägrade ta del i de
rödas kamp, trots att man kan få den uppfattningen när man läser det som
skrevs efter inbördeskriget. Jag har påvisat detta bl.a. genom citat av
Jaakko Gummerus, som talar om ”råhet” och ”bestialisk grymhet” och
G.O. Rosenqvist som skriver om ”tidens ödestragedi” och ”martyriet” som
390 Kena 1979, 59-61.
391 Castrén 1926, 69. Platsen där över 40 vita arkebuserades låg en halv kilometer öster
om Kouvola. Enligt författaren kallades avrättningsplatsen bland gemene man för
”blodsåkern”.
392 Wallinheimo 1924, 13; Kena 1979, 59-61; Paavolainen 1986, 84.
146