Att lägga mosaik - Malmö stad

42
och ansvarsfullt sätt. Han ser dessa båda beskrivningar av en grupp som ytterligheter och ingen
grupp existerar i en ren form, utan alla grupper har delar av dessa två beskrivningar levande i sin
struktur.
Författaren visar hur man kan tänka som i ”Johari-fönstret”. Det är en enkel bild av hur en
grupps liv styrs genom fyra olika fält: det så kallade öppna fältet, vilket beskriver det vi är medvetna
om, det dolda fältet som innehåller hemliga eller privata sidor i vårt liv, det blinda fältet som beskriver
det andra ser hos mig men som jag inte ser själv och det okända fältet som är delar av min
personlighet som varken jag själv eller andra har kunskap om.
Människan verkar ha ett inre motstånd för allt nytt. Man vet vad man har, inte vad man får! Tyvärr
kan både organisationer och enskilda individer hamna på kollisionskurs med vedertagna regler
och normer. Historien är fylld av exempel. När så blir kan en individ som utvecklar och stimulerar
till förändring kännas och upplevas som ett hot. Vilken den personen är för gruppen, enligt outtalade
och oskrivna regler, kommer kanske plötsligt inte att gälla längre. Hur ska man då förhålla
sig?
En individ är alltid mindre än en grupps dynamik. Dynamiken i en grupp styrs självklart av de
individer som finns i gruppen, men det är ofta så att den minsta gemensamma nämnaren styr hur
ett arbetssätt utvecklas eller hur ”själen” i gruppen fungerar. Oftast har individen mycket små chanser
att förändra en grupps dynamik, när han/hon börjar på en ny arbetsplats. Det är inte ovanligt att
gruppen styr den nya individen till att överta den tidigare anställdes ”uppgifter och specifika roll”.
Ju mer omedveten en individ är om dessa fenomen, desto mer tror hon att hon måste anpassa sig
till den informella psykologiska kartan i gruppen.
I boken Arbetsgruppen – den professionella gruppens psykologi skriver Rolf Granér (1991) om
Grupptryck och konformitet; det finns en tendens att människor som går in i en grupp anpassar
och underordnar sig den. Även om jag var medvetenhet om detta, fanns det en stor risk att jag själv
skulle gå in i min nya grupps dynamik. Det var starka viljor och en maktkamp inför allt ”nytt” trots
att det jag ville arbeta med var vanlig för- och särskolemetodik och -pedagogik. Men ju mer tiden
gick desto fler knutar löstes upp. Jag blev en självklarhet på avdelningen efter ca ett år och därmed
förändrades också villkoren.
Diskussion
Varje möte i forskningscirkeln var mycket viktigt för mig, för där kunde jag hitta avstånd till mitt
arbete. Det gav mig tid till reflektioner, och loggboken över mitt arbete på avdelningen skapade