Att lägga mosaik - Malmö stad

50
”TIDS” STATIONER
Det är mitt begrepp: hela avdelningen med alla rum och alla hörnor betraktar jag som en station
där tiden för det lustfyllda lärandet ska förankras genom att allt vi gör med våra barn ska ta den tid
det tar, dvs. att vi utgår från barnets förmåga och behov. Jag tror det är nödvändigt om vi vill ha ett
språkutvecklande arbete, om vi vill jobba interkulturellt, om vi vill lära känna barnens förmåga för
att erövra ett nytt språk, om vi vill förstärka deras identitet och självkännedom.
Under forskningscirkelns träffar har jag genomgått en metamorfos, jag ser saker på att nytt sätt
och ser möjligheter att utveckla verksamheten på förskolor. För ett och ett halvt år sedan såg jag inte
lika tydligt som idag tidsperspektiv som ett problemområde.
Vi jobbar i grupper, delar oss utifrån ålder, jobbar med drama, lek och skapande. Alla aktiviteter
är planerade under förmiddagens pass. När har barnen tid för sig själva?
När vi gör aktiviteter samlar vi barnen i grupper och går tillsammans till olika rum eller utom
hus för att jobba pedagogiskt. Det finns alltid barn som inte följer med, väntar, går någon annanstans.
Pedagogerna kallar på barnen eller barnet, har bråttom, stressmomenten ökar.
Jag vill utforska flera situationer och se varför barnen inte vill följa med – vad tänkte de?
Observation:
Vi är på väg till stora rummet, små- och mellanbarn ska ha gymnastik. På vägen dit följer ett av de
minsta barnen, en flicka på 20 månader, inte med. Hon går sin väg. Gruppen stannar och jag ber
dem att vänta på flickan. Barnen blir nyfikna och betraktar henne.
Hon är på väg till datorn som ligger på bordet i ett hörn i matsalen. De vuxnas datorstol är
vid datorbordet. Hon kämpar en kort stund och kommer upp i stolen… (vi har aldrig sett henne
klättra upp själv i vuxenstol). Hon tittar upp och ner, upp och ner. Plötsligt går hon ner från stolen
och det tar en stund, hon kämpar. Hon står framför bordet och tittar under. Där finns en rörlig
tangentbordsskiva. Hon tittar igen under. Plötsligt hittar hon musen. Hon tar musen och klättrar
upp igen fast denna gång blir det ännu svårare. Jag och andra barn tittar, ingen vill gå. Flickan är
uppe i stolen igen, tittar på datorskärmen, trycker på musen och tittar.
När hon tycker att hon är färdig klättrar hon ner från stolen, kommer till oss och följer efter.
Det är en riktig Aha-upplevelse.