Att lägga mosaik - Malmö stad

62
I förskolan använder jag mig själv som verktyg. Det ger stora möjligheter att påverka men innebär
också ett stort ansvar. ”Barn gör inte som man säger, de gör som man gör!” (Öhman, 2007, s.54)
Det är pedagogernas ansvar att stoppa allt destruktivt beteende genom att ha tydliga väl förankrade
regler och träna praktisk demokrati. All samvaro regleras av värden och normer kring hur man ska
vara tillsammans.
Alla som arbetar i förskolan skall
» visa respekt för individen och medverka till att det skapas ett demokratiskt klimat i förskolan, där
samhörighet och ansvar kan utvecklas och där barnen får möjlighet att visa solidaritet och
» stimulera barnens samspel och hjälpa dem att bearbeta konflikter samt reda ut missförstånd, kom-
promissa och respektera varandra. (Lpfö 98 2.1 Normer och Värden, Riktlinjer)
Alla känslor är tillåtna. Vi måste tillsammans med barnen bejaka våra olika känslor genom att tala
om dem. Som till exempel:
”Jag är så glad för att det är fisk till middag. För jag älskar fisk.”
”Jag är så arg för att häftmassan är slut. För jag skulle sätta upp mina teckningar.”
”Jag är så ledsen för att Britta är sjuk. För jag tycker om Britta och vill att hon ska vara här.”
”Jag är sur för jag vill stå först i ledet. För jag tycker om att stå först och slippa trängas där bak.”
Det finns gränser för hur känslor får uttryckas - de får inte skada mig själv eller någon annan. Vi
måste utgå ifrån människans okränkbarhet och lika värde.
Konflikter är en del av livet men måste belysas och diskuteras för att vi tillsammans ska komma
till insikt om vad som sker och hur vi hanterar det. Vi kan också som Margareta Öhman påpekar
i Empati genom lek och språk (2007) stimulera barnens förmåga till ömsesidigt tänkande genom att
ställa frågor till dem. Exempel: ”Hur tror du att han känner sig nu?” ”Hur kan vi hjälpa honom?”
”Det är en avancerad mental operation att kunna växla position i sitt tänkande och förstå hur
den andre känner.” (Öhman, Empati genom lek och språk, 2007.)
Här följer ett exempel på ”praktisk demokrati” som jag har lärt mig av mina vänner i forskningscirkeln.
Vi använder en speciell sten på förskolan som har ett glatt ansikte påmålat. Vi kallar
den Pratstenen. Stenen skickas runt vid olika små samlingar. Endast den som har stenen får tala och