Ladda ned publikation (PDF) - Riksrevisionen

7.3
Synen på Försvarsmakten som stödresurs varierar kraftigt mellan olika
kommuner och länsstyrelser. Eftersom Försvarsmaktens närvaro varierar över
landet kan det förekomma vissa naturliga skillnader som inte går att reglera
bort.
En fullständigt tydlig bild av Försvarsmakten som stödresurs är svår att uppnå.
Riksrevisionen menar inte heller att det är nödvändigt. Men Försvarsmakten
bör kunna förmedla en tydligare bild av myndighetens möjligheter att fungera
som stödresurs till det övriga samhället. Dessutom har det övriga samhället ett
stort ansvar för att inhämta information.
Sammantaget menar Riksrevisionen att bättre kunskap om Försvarsmakten
inom det övriga samhället skulle stärka samhällets krisberedskap och
möjliggöra ett bättre utnyttjande av samhällets resurser. Ansvaret för att uppnå
detta vilar på både Försvarsmakten och ansvariga aktörer i det övriga samhället.
Begränsad samverkan mellan Försvarsmakten och det
övriga samhället
En förutsättning för att krishanteringssystemet ska fungera är förberedd
samverkan mellan betydelsefulla aktörer.
Kommuner och länsstyrelser har, i enlighet med ansvarsprincipen, ansvar
för att initiera samverkan med väsentliga aktörer i samhället. Samverkan
kan dock inte fungera ensidigt utan det är ett delat ansvar att se till att
samverkan fungerar. Även regeringen har pekat på detta i sitt förtydligande
av ansvarsprincipen. Regeringen har även i sin skrivelse om kommande
års inriktning för krisberedskapen betonat att varje aktör har ett ansvar för
att initiera och bedriva samverkan med andra. Försvarsmakten har således
också ansvar för samverkan, både för att det sker och för att säkerställa att
myndigheten kan samverka med det övriga samhället.
Riksrevisionens bedömning är dock att Försvarsmakten kan ge uppgiften att
samverka med det övriga samhället högre prioritet. Formellt har uppdraget på
regional och lokal nivå fördelats till fyra säkerhets- och samverkanssektioner.
Dessa sektioner har emellertid fått begränsade personalresurser för detta
uppdrag, och samverkan har haft lägre prioritet än sektionernas övriga
uppdrag. Exempelvis har säkerhets- och samverkanssektionen i Stockholm inte
haft några resurser avsatta för att kunna samverka med civila myndigheter.
Försvarsmaktens organisationsenheter, såsom förband och hemvärnsresurser
utspridda runt om i landet, har inte formellt fått i uppdrag att samverka
med samhället i den interna styrningen. Riksrevisionen menar att detta kan
RIKSREVISIONEN 112 Försvarsmaktens stöd till samhället vid kriser