Forskningsfinansiering - kvalitet och relevans, SOU ... - Regeringen

Forskningsfinansieringens organisation SOU 2008:30
Det finns flera tänkbara modeller för forskningens finansiering,
baserade på uppgiftsfördelning (uppdelat eller samlat) och myndighetsstruktur
(decentraliserat eller centraliserat). Några sådana
modeller behandlas nedan, utifrån de ovan diskuterade problemen.
3.1 Ett uppdelat finansieringssystem
En modell bygger på en uppgiftsfördelning hanterad inom ett
decentraliserat myndighetssystem. Den bygger på föreställningen
om specialiseringsfördelar, så att en finansiär bara bör ta på sig en
begränsad uppsättning uppgifter. Den har en bestickande likhet
med den linjära modellen och kombineras därför ofta med olika
typer av samordningsinstrument för att knyta samman finansiärer
med olika mandat.
Modellen har sedan länge dominerat svensk forskningsfinansiering,
med ett mycket stort antal sektorsorgan och en bred
uppsättning forskningsråd för olika vetenskapsområden. Vetenskapsrådet
arbetar i huvudsak forskarresponsivt och därmed utan
inriktning mot kunskapsanvändning och nyttiggörande; denna roll
ankommer istället på andra myndigheter och aktörer. Fas och
Formas, om än områdesorienterade, är konstruerade som forskningsråd,
med en beredningsorganisation som är forskardominerad
och med urvalsmekanismer som främst bygger på kvalitetsvärdering.
Vinnova representerar inriktningen mot problem och
samhälleliga behov; här är relationen till olika vetenskapliga fält
aktivt nedtonad (för att markera åtskillnad mot Vetenskapsrådet).
En sådan uppdelad och decentraliserad modell renodlar roller
och kompetensbehov, men riskerar också att skapa barriärer mellan
grundläggande forskning och tillämpningar av olika slag. Detta
gäller även om de av regering och riksdag åläggs att samarbeta. I ett
politiskt system som det svenska, som lägger stark tonvikt vid
stora och självständiga myndigheter, finns det en betydande risk att
sådana påbud anpassas efter organisatoriska rutiner och traditioner.
Utredningen bedömer att den svenska forskningsfinansiella
modellen så långt inte har resulterat i djupgående samverkan över
uppgiftsgränserna och att historiska uppdelningar mellan olika
typer av uppgifter och ansvarsområden därför levt kvar, trots
politiska ambitioner i samverkansriktning.
En modifierad variant av denna modell bygger på ”samordnad
differentiering”. Den har rönt stor uppmärksamhet via den fin-
118