Forskningsfinansiering - kvalitet och relevans, SOU ... - Regeringen

SOU 2008:30 Forskningsfinansieringens organisation
former, bättre uppföljning, tydligare och mer välinformerade
strategier och omvärldsbevakning.
Utvecklingen i Sveriges omgivning går tydligt i riktning mot en
ökad grad av samordning av forsknings- och innovationspolitiken.
Bakgrunden är den allt tätare relationen mellan forskning och
innovation; vilket har skapat ett intresse för politiken att inte
enbart reglera och styra dessa verksamheter var för sig, utan också
2
relationerna dem emellanTPF FPT. En annan förklaring till samordningsambitionerna
är informationsöverbelastningen i de politiska systemen
– möjligheterna att få överblick över den vetenskapliga och
teknologiska utvecklingen är begränsade. För att kunna hantera
detta gap har det i många länder utvecklats en nivå som ligger
3
mellan främjande myndigheter och politikenTPF FPT. Inrättandet av denna
nivå har dock inte varit liktydigt med en starkare styrmodell. I vissa
länder har dessutom starkare samordning kunnat åstadkommas
utan att någon särskild organisatorisk överbyggnad har behövt
bildas.
Denna informations- och uppgiftsasymmetri mellan myndigheter
och regeringar handhas alltså på olika sätt i olika länder, i
vissa fall genom införandet av stordepartement för såväl forsknings-
som näringspolitiska frågor (Danmark, Storbritannien),
inrättandet av forsknings- och innovationspolitiska råd och andra
övergripande rådgivningsnivåer (Finland, Danmark, Storbritannien),
eller i form av samordning på myndighetsnivån (Norge,
Danmark, Nederländerna, Finland, delvis också Storbritannien).
Gemensamt är att dessa länder därigenom utvecklat mekanismer
för att utveckla förståelsen av forsknings- och innovationssystemens
utveckling globalt och nationellt, och i ökande grad
anpassat forskningsfinansieringen och dess instrumentering därefter.
Aktörerna och rollerna förblir i huvudsak de samma:
forskningsråd och innovationsstödjande myndigheter med program
för grundläggande forskning, tillämpad forskning och för kommersialisering/nyttiggörande,
riktade mot enskilda aktörer eller mot
samverkande grupper. Den stora skillnaden är att olika instrument
och aktiviteter hos olika aktörer samplaneras i olika grad – ibland
sällan, ibland mer ofta.
2
TP PT Aldo Geuna, Ammon Salter & W. Edward Steinmueller, Science and Innovation, Edward
Elgar 2003.
3
TP PT Dietmar Braun, Organising the Machinery of Government in Knowledge and Innovation
Policy, kommande i Science and Public Policy, 2008.
123