När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

ter. Beslut fattades om utbyte av material. Angola
Comité hade börjat ge ut Facts and Reports, en
bulletin med pressklipp som gavs ut <strong>var</strong>annan
vecka. Den blev en ovärderlig källa för information
om händelseutvecklingen i <strong>södra</strong> Afrika.
Påsken 1971 hölls den andra konferensen i Valkenburg,
Holland, där Mai Palmberg ledde Afrikagruppernas
delegation.
Till skillnad från många
andra solidaritetsorganisationer
hade Angola Comité goda
kontakter med kyrkor och
andra etablerade organisationer.
Jag såg på detta med viss
skepsis, men tvingades samtidigt
inse att de hade lyckats
påverka den allmänna opinionen
i Holland medan vi stannade
inom studentvänstern.
Konferens i Lund
Påsken 1972 blev det Afrikagruppernas tur att <strong>var</strong>a
värd för en konferens, , som hölls i Lund. Afrikagrupperna
bestod vid denna tid endast av fem
lokalgrupper utan riksorganisation. Med begränsade
resurser lyckades vi ändå betala resor för ett
par representanter för befrielserörelserna. Från
Frelimo deltog Oscar Monteiro; från PAIGC
Onesimo Silveira (som bodde i Uppsala och <strong>var</strong>
PAIGCs representant) och Fernando Cabral , från
MPLA Antonio Neto, MPLAs representant i
Stockholm. Trots viss oenighet om synen på nykolonialism,
<strong>var</strong> konferensen helt enig i stödet till
MPLA, Frelimo och PAIGC.
»Vi använde FNs definition av
folkmord och visade att ett
sådant pågick i Portugals
kolonier. Vi lyckades få ihop
medel för att ha med talare
från Frelimo och MPLA på
konferensen.«
Samma år <strong>var</strong> Afrikagrupperna med i förberedelserna
för en av alternativkonferenserna i samband
med FNs första miljökonferens, i Stockholm
i juni 1972. Ett huvudtema på denna konferens
<strong>var</strong> miljöförstörelsen genom USAs krig i
Vietnam. Inför konferensen sammanställde
Stockholms Afrikagrupp en skrift om användandet
av napalm och växtgifter i Angola och
Moçambique. Vi använde
FNs definition av folkmord
och visade att ett sådant pågick
i Portugals kolonier. Vi
lyckades få ihop medel för att
ha med talare från Frelimo
och MPLA på konferensen.
De flesta som deltog i dessa
gemensamma solidaritetskonferenser
hörde till den
nya vänstern, som tog avstånd
från Sovjetsystemet.
Det fanns dock en del organisationer som <strong>var</strong>
mer sovjetvänliga, som franska kommittén mot
rasism och kolonialism, en belgisk Sydafrikakommitté
och finska aktivister i kontakt med
Världsfredsrådet, som hade säte i Helsingfors.
Även inom den nya vänstern lockades vi att tona
ner kritiken mot Sovjetsystemet, eftersom de befrielserörelser
vi stödde fick kraftigt stöd från östblocksländerna.
<strong>När</strong> Kina bröt med Sovjet ville
prokinesiska grupper i Väst att solidaritetsrörelsen
skulle stödja rörelser i Afrika som Kina favoriserade,
men eftersom dessa <strong>var</strong> få och svaga blev
dessa krav inget större hot mot solidaritetsrörelsens
enighet.
<strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong> 103